Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. III. Wyclif och kyrkopolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉER I t I
togos. Lancaster själv och den försiktige biskop Sudbury, snart
nog ärkebiskop av Canterbury, togo del i förhandlingarna
påföljande år. Och här fanns möjligheter till avtal, så att båda
parterna vunno fördelar. Kronan och stormännen voro ivriga
att få ut medel från kyrkoegendomen och de inhemska
storprelaterna, och detta visade sig gå utmärkt under samverkan med
påven. På så sätt kunde påven få sina koncessioner, medan
kronan och lekmannalorderna fingo sitt, allt under former, som
voro betryggande. Så småningom, sedan en ny kommission
tillsatts, där W yclif icke var medlem, nådde man i Brügge fram
till ungefär status quo i ett konkordatsförslag, som först ett par
år senare antogs och var en svår missräkning för alla
reformvänner. Som en belysande illustration till denna konferens kan
anföras, att biskop Sudbury våren 1375 genom påvlig bulla
upphöjdes till ärkebiskop av Canterbury, att biskop Gilbert fick
det betydande Hereford i stället för Bangor samt att också
en tredje av underhandlarna belönades med ett biskopsämbete,
Salisbury.1 Den påvliga provisionen bekom dem väl. För
Lancasters vidkommande var det av betydelse att få påvligt stöd
för att pressa de stora prelaterna i hemlandet.2
Besöket i Brügge hade lärt Wyclif en sak, nämligen att
engelska prelater voro medgörliga och eftergivna inför utsikten
till egna fördelar.3 Skulle icke detta stärka hans övertygelse,
att rikedomar och världsliga äreposter voro en fara för kyrkan
1 Ibdm, ss. 252, 254.
2 Lancaster saknade förståelse för Wyclifs religiösa krav på reformer.
Han ville komma åt några av biskoparna, och därför hade han vissa
sympatier för påvarna: He »had learnt the value of an ally in the Papal
Court». — »It was better to have the Pope for a friend than for a foe. —
This power he spared no effort to conciliate.» Armitage-Smith, John of
Gaunt, s. 32. Jfr poole, Wycliffe and Movements for Reform, s. 76 f.:
»The problem of Church and State in John of Gaunt’s mind assumed the
simple form, how best to plunder the rich ecclesiastics for his own ends.»
Även om det ligger någon överdrift i detta, så klargör det utan tvivel, att
när Wyclif drogs in i kyrkopolitiken på Lancasters sida, det i första hand
var fråga om hierarkien inom England. Jfr också Chron. Angliae, s. 115 f.
3 Naturligtvis har man också sökt att visa, att Wyclif nu liksom
tidigare skulle ha blivit missräknad över att han icke fick någon belöning för sin
medverkan i Brügge. Om dessa påstådda uteblivna beneficier, se N etter
Waldensis, a. a., I, s. 394, 560; II, s. 60. Jfr Fasc. Ziz., s. xvn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
