Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 1. Sabbatshelgd och kyrkogång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1880-talet, till 10 c/c av befolkningen. I detta sammanhang kan
nämnas, att stiftets kyrkor för närvarande ha omkring 82.000
bänkplatser, motsvarande ungefär 18 % av befolkningen.
Naturligtvis gingo icke alla lika ofta i kyrkan. Somliga voro
regelbundna kyrkobesökare, andra nöjde sig med ett minimum, och
mellan dessa båda ytterligheter funnos många gradationer. Ett är
visst, fullständigt uteblivande från gudstjänsten var ett undantag
från regeln, och i varje församling fanns en stor skara trogna
kyrko-gångare. Hur kyrkogången kunde te sig i praktiken i en socken
i Södra Dalarna något efter mitten av förra århundradet, därom
berättar J. E. Norberg i sin hembygdsbok Stora Skedvi Minne:
"Vanligen skulle alltid någon eller några personer från varje gård
till kyrkan på söndagen, och om genom svår väderlek eller dylikt
endast en eller ett par personer från en by kommo till kyrkan,
fingo de vid hemkomsten besök av grannarna, som ville veta
nyheterna och vad prästen sagt."33
Även i rättsliga handlingar togs hänsyn till kyrkogången. Ett
drastiskt exempel härpå erbjuder ett arrendekontrakt från Stora
Skedvi 1824, varigenom en hemmansägare och hans maka
överlämna gården till sin son. I samma punkt i kontraktet, vari de
förbehålla sig att få "bränna en Bränning var 3 :dje vecka",
tillförsäkra de sig även fri kyrkskjuts, "om vi vilja till kyrkan, om
därtill läglighet gives". Sammanställningen av de båda rättigheterna
är onekligen för tiden belysande.
Vad som här sagts om kyrkogången gäller i främsta rummet
högmässan. Om de övriga gudstjänsterna: ottesång, aftonsång,
veckopredikningar, passionspredikningar, morgon- och aftonböner kan
sägas, att de i allmänhet voro mindre besökta än högmässan. Ett
undantag var julottan, som sedan gammalt haft en särställning.
Ottesångerna voro åtminstone sedan slutet av 1600-talet i städerna
förenade med de s. k. catechismiförhören, vilket medförde, att ofta
endast de till förhöret instämda infunno sig. På landsbygden
ersattes ottesången av katekesförhör. En kunglig förordning 1808
medgav rätt att i stadsförsamlingarna indraga ottesången 1 sept.—1
maj utom på högtidsdagar, eftersom "den oftast av ganska få
personer bevistas". I stället för de indragna ottesångerna skulle
katekesförhör hållas å andra tider. På landsbygden inskränktes
otte-sångsförhören mer och mer till vissa kortare perioder av året
såsom påsk — bönsöndagen, mitten av september — söndagen
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
