Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 2. Nattvardsgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller hemma. Vid visitationen i Sala 1762 anmärktes, att enskild
kommunion ofta begärdes utan nödfall. Det framhölls, att de
förnämare skulle "i hela församlingens närvaro med Herrens Nattvards
anammande inför altaret de ringare förelysa". Vi återkomma sedan
till denna emancipation från den offentliga gudstjänsten. Man sökte
även genom anställande av huskaplaner undgå den allmänna
nattvardsgången. I huvudsak var dock hemnattvardsgången inskränkt
till sjukdomsfall.
En stående fråga vid visitationerna var om prästerna vid
svårare sjukdomsfall tillkallades i rätt tid. I allmänhet besvarades
frågan jakande, men ibland klagades över att kallelsen kom för sent.
Så var t. ex. fallet vid visitationen i Rättvik 1660. Med anledning
härav förmanades åhörarna att i rättan tid kalla predikanten,
"emedan den sjuke är så stark, att han kan göra väl sin
skriftermål och bekännelse". Vid visitationen i Fellingsbro 1828
inskärptes, att prästen skulle tillkallas, "medan den sjuke äger den
sinnes-redighet och styrka, att han genom undervisning och
föreställningar kan uppbygga och trösta den sjuke och sedan meddela
nattvarden". "Dem friskom föreställtes", heter det från visitationen i
Stora Tuna 1778, "att därest de härvid (i att kalla på prästen i tid)
voro försumliga, så stodo de uti drygt ansvar, och att Gud skulle
då kräva syndarnas blod utur deras händer".
Prästerna uppmanades att vid kallelse genast infinna sig. Att
detta icke alltid var lätt, visar det förhållandet, att budet ibland
kom, just som prästen skulle gå till högmässan. Även den
omständigheten, att komministerns häst gick på bete en halv mil från
kapellansgården, kunde vålla dröjsmål. Vid visitationen i Grangärde
1685 uppmanades församlingen att "considerera, vad arbete prästen
har om lögerdagen, så att de som sjukna in i veckan måge intet
skjuta opp därmed intill lögerdagen, som de pläga göra, utan förr
sända efter honom". Obenägenheten att kalla på själasörjaren
förrän i sista stund hade säkerligen delvis sin grund i föreställningen,
att prästens besök skulle påskynda dödsfallet.
Ända fram emot mitten av 1800-talet och ännu längre förekommo
sockenbud i stor utsträckning. År 1833 kallades prästerna i Stora
Skedvi alltid till de sjuka. Saken ansågs angelägen. Ett av de skäl,
som åberopades för Gustafs avsöndring från Stora Tuna 1775, var,
"att många fingo dö utan att få del av sakramentet. Prästerna
räckte icke till för de långa avståndens skull att besöka sjuka och
’63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
