Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodstallning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blodstallning -
Djuren tillfriskna i regel, om behandling i tid inledes.
I andra fall dö djuren i relativt stor utsträckning
efter 3—10 dagars sjukdom, vanligen till följd av
höggradig anämi. Behandlingen är dels profylaktisk
och dels kurativ. Den profylaktiska behandlingen
består i att genom beteskultur förbättra betena
(ut-dikning av sumpiga marker, bortröjning av buskar)
och därigenom minska eller utrota fästingarna samt
att i smittade besättningar genom skyddsympning
höja djurens motståndskraft mot sjukdomen.
Skydds-ympningen tillgår vanligen så, att blod från kalvar,
vilka på konstlad väg infekterats med sjukdom, i
god tid före betesgången insprutas på besättningens
ungdjur. — Den kurativa behandlingen består först
och främst i att man genom noggrant aktgivande på
betesdjuren försöker i god tid upptäcka sjuka djur,
så att dessa redan i sjukdomens början kunna komma
under veterinärbehandling. Om så sker, kan sjukdomen
i de flesta fall snabbt hävas. Sjuka djur böra
omedelbart intagas från betet. Speciella medel mot
blodparasiterna äro trypanblått eller ichtargan i
vattenlösning, insprutat i blodet, eller akaprin, insprutat
under huden. Behandlingen är i övrigt symtomatisk.
Vid fall av svår blodförlust kan blodöverföring göra
synnerligen god verkan.
2. B. efter kalvning (puerperal hämoglobinuri) är
en sjukdom, som uppträder hos högmjölkande kor 14
dagar till 3 veckor efter kalvningen. Sjukdomen
anträffas framför allt i små besättningar med primitiva
utfodringsförhållanden och kommer så gott som
uteslutande endast under stallfodringsperioden. Den
uppträder över hela landet men framför allt inom vissa
områden, t. ex. vissa delar av Jämtland, där den
regelbundet återkommer år från år. Särskilt rikligt har
sjukdomen uppträtt efter torra somrar. Sjukdomen måste
betraktas som en ämnesomsättningsrubbning och synes
ha vissa beröringspunkter med »småbrukarsjukan».
Med största sannolikhet framkallas sjukdomen därav,
att den tillförda näringen saknar vissa för organismen
livsviktiga beståndsdelar (sannolikt mineralämnen
och vitaminer). Direkta orsaken till blodsönderfallet
är ännu ej klarlagd. Sjukdomens kliniska bild påminner
i mångt och mycket om piroplasmos. Sjukdomen börjar
akut med hög feber, lös avföring eller diarré jämte
blodfärgad urin. Efter 1—2 dagar följer vanligen upphörd
foderlust, slemhinnorna bli gulbleka, hjärtverksamheten
forcerad och bultande, och i många fall blir anämien
så höggradig, att djuret dör efter några dagar. I
lindrigare fall börjar urinen efter några dagar ljusna och
allmäntillståndet förbättras. Urinen bibehåller dock
ofta en tid en mörkbrun färgton, som först så
småningom försvinner. Konvalescensen tar ofta lång tid.
Det kan dröja en hel vinter, innan djuret kommer upp
i sin förra kondition. Den profylaktiska behandlingen
- Blomma
bör tillsvidare gå ut på att komplettera foderstaten med
mineralämnen och söka ordna så, att foderstaten blir
så allsidig som möjligt. Vad behandling av insjuknade
djur angår, finnes ännu icke något absolut säkert
verkande medel. Relativt goda resultat ha dock nåtts
med stora secale-doser per os. Behandling med injektion
av B-vitaminpreparat har även i vissa fall med
framgång använts. Vid svåra fall kan en blodöverföring
göra synnerligen god verkan.
En annan form av B. träffar man stundom hos kalvar
och ungdjur, huvudsakligen under
stallfodringsperioden. Denna form av B. uppträder plötsligt och
försvinner lika hastigt, utan att några andra
sjukdomstecken kunna påvisas. Orsaken är ej fullt klarlagd.
Ytterligare en form av B. uppträder i vissa delar av landet
hos ungdjur i samband med betessläppningen på våren.
Detta gäller besättningar, där utfodringen varit
mycket ensidig, och efter allt att döma är sjukdomen en
avitaminos (brist på C-vitaminer). Vid den ökade
kroppsansträngningen uppstår en sjuklig förändring i
muskulaturen med sönderfall av muskelfärgämne
(myoglobinuri). Djuren visa stel gång och bli i svårare
fall liggande oförmögna att resa sig. I vissa fall
tillstöter rubbning i digestionsapparaten. B. hos häst
uppstår vanligast i samband med korsförlamning*, varvid
muskelfärgämne avgår med urinen, N. L.
Blodstensmnlm, se Mineral.
Blodstilla, se Blodrot.
Bloduppfriskning, se Avelsmetoder.
Blodöra, se Örats sjukdomar.
Blomfjäll, inneragnar äro de högblad, som närmast
omgiva gräsens blommor. H. G. S.
Blomflugor, se Svävflugor.
Blomkål, se Kål.
Blomkålssvamp (Sparassis crispa, fam. Clavariaceae)
är en särskilt i barrskog, dock icke allmänt,
förekommande svamp, vars fruktkropp är sammansatt av
bladlika, liksom hopskrynklade grenar, gulvit till
färgen. Ganska god matsvamp. H. G. S.
Blomma. De högre växternas B. är ett ombildat skott,
som trätt i fortplantningens tjänst och sålunda tjänar
artens fortbestånd, ej individens. Stammen utgöres
dels av blomskaftet, dels av dess avslutning, den starkt
sammandragna blombottnen, som uppbär bladorganen.
Dessa äro hyllet samt ståndarna, de hanliga organen,
och pistillen eller pistillerna, de honliga. Saknas pistill,
talar man om hanblomma, saknas ståndare, om
honblomma. Hyllets blad sitta i kransar (egentligen i starkt
sammandragen spiral) omkring mittaxeln. Äro dess
blad alla av samma beskaffenhet, talar man om kalk
eller enkelt hylle, även då två kransar finnas, äro de
däremot olika, benämnas de dubbelt hylle eller foder
och krona. Kalken kan vara ganska örtbladslik och
då oftast grön, eller mera kronbladslik och då på olika
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
