Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fodersmältningsorgan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fodersmältningsorgan -
Fåglarna sakna tänder och foderstrupen har vid
bröstgången en säckformig utvidgning, krävan, vilken
till sin funktion kan sägas motsvara idisslarnas våm.
Från krävan fortsätter foderstrupen till magen, som
är delad i två avdelningar, körtelmagen och
muskelmagen. Körtelmagen är spolformig och relativt liten.
Dess slemhinna är försedd med papiller och veck,
och från körtlar i densamma avsöndras magsaft
innehållande pepsin och saltsyra. Muskelmagen ligger
strax bakom körtelmagen. Utvändigt är muskelmagen
ganska stor, men dess hålighet är relativt liten. Den
gör hos fåglarna ungefär samma tjänst som tänderna
hos däggdjuren. För fodersmältningen behöva fåglarna
sand eller småsten, och med hjälp härav males fodret
sönder i muskelmagen genom dess kraftiga
sammandragningar. Fåglarna kunna på detta sätt fullt effektivt
smälta hel säd, hårdskaliga frön och nötter. Från
muskelmagen övergår födan i tunntarmen, som till sin
byggnad och funktion nära överensstämmer med
däggdjurens tarm. Fåglarna ha två långa, smala blindtarmar
och en kort grovtarm, som mynnar i kloaken. De ha en
stor tvåflikig lever, på vars bakre yta hos höns, gäss
och ankor en gallblåsa finnes.
Levern är kroppens största körtel. Den ligger
framtill och till höger i bukhålan, omedelbart bakom
mellangärdet. Den har en främre konvex och en bakre konkav
yta och är genom bukhinnan fästad vid mellangärdet.
Levern är delad i flera större avdelningar, lober. På
den bakre ytan finnes en djup fåra, leverporten; här
inmynna portådern och leverartären, och här lämnar
gallgången levern. Levern har mörkbrun färg, fast
konsistens och kornigt brott. Den är en förgrenad, rörformig
körtel. Körtelrören äro uppbyggda av stora, kantiga
celler, leverceller, vilka avsöndra galla. Körtelrören flyta
samman till mindre gångar, och dessa förena sig
slutligen i en gemensam utförsgång, gallgången, genom vilken
gallan uttömmes i tolvtumstarmen. Gallgången är hos
alla husdjuren med undantag för hästen försedd med
en utvidgning, för uppsamling av gallan, gallblåsan.
Levern är synnerligen rik på blodkärl. Den mottager
en artär, leverartären, men dessutom inmynnar i
densamma en ven, portådern, som uppsamlar blodet från
måge och tarm och inför detta i levern. Leverartären
och portådern bilda i levern ett kapillärnät runt
levercellerna. Från levern föres blodet genom 3 à 4
venstammar, levervener, in i bakre hålvenen.
Bukspottkörteln är belägen bakom levern, ovanför
och delvis bakom magsäcken. Den är en stor
druv-formig körtel, med gulröd eller brunaktig färg. Hos
hästen är den försedd med tvenne utförsgångar, hos
nötkreatur och svin med endast en. Utförsgångarna
inmynna i tolvtumstarmen i närheten av gallgångens
inmynningsställe. I. J-n.
Fodersmältningsrubbning, se Indigestion.
- Fodervärde
Fodersocker tillverkas av trä enligt det av tysken Bergius
och hans medarbetare utarbetade s. k. Mannheim—
Rheinau-förfarandet. Härvid hydrolyseras träet med
konc. saltsyra. Pr 100 kg trätorrsubstans erhålles
c:a 65 kg socker jämte värdefulla biprodukter såsom
ättiksyra m. m.
F:s näringsvärde har i Tyskland undersökts för svin,
varvid det visade sig vara ett gott foder, om samtidigt
protein-, mineral- och vitaminbehovet reglerades på
ett nöjaktigt sätt. F. J-l.
Fodersockerbeta, se Beta och Rotfrukter.
Foderstater. Uppgörandet av F. är nödvändigt för ett
ekonomiskt utnyttjande av djurkapital och
foderförråd. Med ledning av gällande fodernormer (se
Näringsbehov) beräknas hur många foderenheter och
gram smältbar äggvita varje djur minst bör ha pr dag.
Näringsbehovet för varje djurslag växlar efter levande
vikt och beräknad produktion. Sedan näringsbehovet
sålunda fixerats, fördelas det hemodlade grovfodret på
lämpligt sätt samt omräknas dess mängd i foderenheter,
varefter skillnaden mellan behov och tillgång måste
täckas genom inköp av antingen kraftfoder eller
grovfoder. Vid uppgörandet av F. bör dessutom iakttagas,
att icke dagsfodret blir allt för skrymmande, d. v. s. att
torrsubstansmängden pr foderenhet blir för stor, ty då
kunna djuren icke förtära hela dagsfodret. Vidare bör
tillses, att F. är så sammansatt, att den ingående
äggvitan kan förväntas ha ett högt biologiskt värde (se
Äggviteämnen). Vitamintillförseln bör beaktas.
Särskilt gäller detta kalvar, svin och fjäderfä, till vilka
två senare djurslag extra vitaminkoncentrat nästan
alltid måste ges. F:s innehåll av de viktigaste
mineralämnena måste likaså beaktas. Som allmän regel gäller,
att svinen och hönsen måste ha extra tillskott av
kalciumkarbonat (smågrisar järn tillskott, se Anämi).
Nötkreatur behöva ofta även annat mineralfoder
extra under vintern. Vuxna hästar reda sig vanligen
utan extra tillskott, medan de uppväxande hästarna
kunna behöva sådant. Dessutom skola alla djur ha
koksalt extra. Mineraltillskottet inblandas lämpligen
i kraftfodret. (Jfr även de olika djurslagen). F. J-l.
Fodervieker, se Vicker.
Fodervärde användes tidigare som uttryck för fodrets
totaleffekt vid djurens näring. Albrecht Thaer tog vid
1800-talets början medelgott ängshö som bas vid
angivande av F., i det han »reducerade till hö». Hans
lärjungar införde begreppet hövärde. På kontinenten
ersattes detta av först kolhydrat- och senare
stärkelseenheten. I Danmark framkom foderenheten mot
1800-talets slut. Denna utformades främst med ledning av
N. J. Fjords försök med mjölkande kor och uppväxande
svin. Härvid spelade även Nils Hansson en
framträdande roll. Efter hand som F. ersatts av näringsvärde*,
har foderenhetens karaktär ändrats. J. Ax.
16—,
90S197
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
