Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolsvavla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kolsvavla
Kolväte
vulkanisering av kautschuk). Dess viktigaste
användning är vid tillverkning av konstsilke
(»viskos-silke») genom behandling av cellulosa med natronlut
och K. — Giftigheten och lättflyktigheten ha gjort K.
till ett viktigt växtskyddsmedel (mot vinlus, myror,
insekter i spannmålslager, gnagare). Det har även
använts som jorddesinfektionsmedel, varvid bl. a.
bakterieätande protozoer dödas, så att
ammoniak-bildningen ökas. På grund av dess stora eldfarlighet
ersättes K. därvid ofta av föreningar, som lätt
avspalta densamma, t. ex. kaliumxantogenat eller
kaliumtritiokarbonat. H. E—r.
Kolsyra, koldioxid, C02, en färglös gas, c:a en halv
gång tyngre än luft; låter sig genom tryck lätt
kondensera till en vätska (i handeln i kolsyrebomber). Fast K.
(kolsyresnö, kolsyreis, »torris») användes som
kylmedel, då det vid mycket låg temperatur (—80°)
avdunstar utan att lämna någon återstod. Fri K.
förekommer i luften till en halt av 0,03 % (inomhus,
i djurstallar och i markluften ofta betydligt mera).
I kemiskt bunden form förekommer K. i karbonat
och bikarbonat, ur vilka den lätt frigöres med starkare
syror (ex. marmor och märgel fräsa vid tillsats av syra
av utvecklad K.) eller upphettning (bränning av
kalksten). K. bildas vidare vid förbränning av kolhaltiga
bränslen, vid djurs och växters andning, förmultning
av organiska ämnen etc. K. är löslig i vatten och
tjänstgör då som en svag syra; lösligheten ökas med
fallande temperatur och inom vissa gränser
proportionellt mot halten (deltrycket) i luften.
Lösligheten ökas högst väsentligt, om vattnet på grund av
lösta baser har alkalisk reaktion; havsvatten
innehåller därför stora kolsyremängder, vilka äro av den
största betydelse som regulator av luftkolsyrans
mängd. Den senare förbrukas dels genom
mineralise-ring (överföring av huvudsakligen silikat till karbonat),
dels genom växternas kolsyreassimilation, varvid
K. sönderdelas under avgivande av syre och bildning
av i första hand kolhydrat. Luftens halt av K. är under
i övrigt gynnsamma förhållanden icke optimal för
växterna, och den ökning av halten som uppstår
genom sönderdelning av gödsel m. m. i växthus och
drivbänkar, verkar därför gynnsamt på avkastningen.
Även direkt tillförsel av K. i växthus (t. ex. genom
förbränning av sprit) har i vissa fall visat sig vara
ekonomiskt möjligt; »kolsyregödsling» på fritt land med
andra medel än genom vanliga gödselmedel (vilka
genom stegrad omsättning i marken öka dennas
kolsyreproduktion) däremot icke. H. E—r.
Kolsyreassimilation, se Assimilation.
Kolv, se Blomställning och Förbränningsmotorer.
Kolved, se Kolning.
Kolvhirs, se Hirs.
Kolvpump, se Pumpar.
Kolvsjuka, av en säcksvamp (Epichloe typhina)
förorsakad sjukdom hos vissa gräs (timotej, hundäxing
m. fi.). Den översta bladslidan omslutes av en först
kritvit, konidiebildande svamphylsa, som senare
förtjockas och antar gulbrun färg och i vilken sporhus
sitta tätt intill varandra. Strået hämmas i sin tillväxt
och går vanligen ej i ax. Sjukdomen kvarlever år
efter år i de smittade plantorna. Gräset på angripna
vallar, dikesrenar, vägkanter o. dyl. bör avmejas tidigt,
innan sporspridning i större omfattning ägt rum.
Sannolikt kan smitta spridas med frö, varför sådant
ej bör tagas från angripna odlingar. Th. Lfs.
Kolväte är den gemensamma benämningen på ett
mycket stort antal föreningar eller ämnen, uppbyggda
enbart av kol och väte. De äro sällsynta inom den
organiska världen men uppträda desto rikligare i form
av s. k. mineraloljor, vilka i huvudsak bestå av
blandningar av olika K. (se Bergolja). Det enklaste K. är
metan (CH4, gruvgas, sumpgas), vilket bildas bl. a.
vid cellulosajäsning, dels i idisslarnas våm, dels under
sjöbottnar och i kärr, där cellulosa och andra organiska
ämnen äro föremål för förstörelse genom bakteriell
nedbrytning.
Den viktigaste serien av K. är den s. k.
metån-serien, vars första representant är metån. Övriga K
inom denna serie äro, i tur och ordning, etàn (CäH6)
propån (C3H8), butàn (C4H10), pentàn (C5H12), liexàn
(C6H14) o. s. v. med stigande antal kol- och
väteatomer. De fyra enklaste äro färglösa gaser, därefte,
följa färglösa, flyktiga vätskor av stigande kokpunktr
efterhand mindre flyktiga (mera oljeartade) vätskor
och slutligen fasta ämnen (paraffin). På grund av dessa
K:s ringa benägenhet att deltaga i kemiska reaktioner
benämnes ofta hela serien paraffiner, gränskolväten
(på grund av att de ej kunna upptaga mera väte)
eller mättade K.
Bland övriga serier av K. märkas de s. k. omättade
K. Dessa innehålla mindre väte än de mättade och
kunna bringas att upptaga mera av detta element,
varvid de övergå i motsvarande gränskolväten. Detta
kan ske under inverkan av vätgas och någon lämplig
kontaktsubstans (se Katalys), såsom finfördelat nickel.
Hit höra etylén- och acetylénseriernas kolväten, vilkas
enklaste representanter äro etylén (C2H4) och acetylén*
(CA).
Nu nämnda K. äro samtliga s. k. alifatiska K. (K.
tillhörande fettserien). Härtill komma ytterligare ett
stort antal s. k. cykliska K., bland vilka de aromatiska,
med bensol (C6H6) som enklaste representant, äro
viktigast. Med bensolseriens K. nära besläktad är
bl. a. naftalin (C10H8), ett fast, men flyktigt ämne,
använt mot mal. De s. k. nafténerna äro även cykliska
K., till sina egenskaper rätt lika metånseriens.
O. S—g.
.515
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
