Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Köttkontroll ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Köttkontroll
Köttkontroll
Därefter ställes det steriliserade köttet till ägarens
förfogande. Om tuberkulosen förekommer i samband
med höggradig avmagring, kasseras hela köttet.
Det händer ibland, att en ko efter kalvningen hastigt
magrar. Detta kan bero på, att djuret förut lidit av
tuberkulos, vilken efter förlossningen akutiserats. För
djurägaren är det då av vikt att rådfråga veterinär,
huruvida orsaken till avmagringen är tuberkulos. Är
så fallet, bör djuret slaktas, innan avmagringen blivit
så höggradig, att köttet till följd härav måste kasseras.
leke sällan förekommer hos slaktdjuren septikämi
eller allmän blodförgiftning, orsakad av olika bakterier.
Detta föranleder mycket ofta till nödslakt. Dels kan
det röra sig om s. k. specifika infektionssjukdomar,
t. ex. mjältbrand (föranleder alltid totalkassation),
rödsjuka hos svin och dels om komplikationer till
sjukdomar av skilda slag, såsom lunginflammationer,
traumatiska mag- och mellangärdsinflammationer
(s. k. främmande kropp eller med ett populärt uttryck:
»vasst»), njur- och juverinflammationer,
livmoderinflammationer (ofta i samband med kvarbliven
efterhörd), tarminflammationer (exempelvis kolik),
korsförlamning m. m.
Om vid besiktningen sådana förändringar iakttagas,
som kunna ge anledning till misstanke på septikämi,
skall bakteriologisk undersökning göras, om icke
anledning till totalkassation samtidigt föreligger. Har
septikämi kunnat påvisas, skall köttet undergå
särskild behandling, i detta fall saltning under minst
3 veckor. Därefter göres ny bakteriologisk
undersökning. Visar det sig därvid, att bakterierna dödats
genom saltningen, godkännes köttet till
människoföda och förses med tringelstämpel (se ovan) men i
annat fall blir det kasserat.
Är septikämien orsakad av bakterier, tillhörande
paratyfusgruppen, kasseras köttet omedelbart. (Se
nedan under köttförgiftning).
Det händer ofta, att resultatet av den bakteriologiska
undersökningen blir negativt och att köttet således kan
godkännas utan föregående särskild behandling. Detta
innebär en betydande ekonomisk vinst för djurägaren,
för vilken han har arbetet på det bakteriologiska
laboratoriet att tacka.
Hos våra slaktdjur kan man påträffa parasiter,
tillhörande maskarnas grupp. Hos svin förekommer i
muskulaturen en rundmask, trikinen*, som är osynlig
för blotta ögat. Den parasiterar även hos råttor,
vilka kunna sprida den till svingårdarna, hos björn,
hund, m. fi. Den kan överföras till människa genom
förtärande av trikinhaltigt kött av svin (även
vildsvin) och björn. Trikinsjukan är icke så vanlig nu
som förr till följd av den ordnade köttbesiktningen
och den bättre hygienen i svingårdarna. Det är
föreskrivet, att varje svinkropp, som inlämnats till be-
siktning, skall mikroskopiskt undersökas på trikiner.
Påträffas därvid talrikt med trikiner, skall kroppen
kasseras. I annat fall skall den undergå särskild
behandling (sterilisiering).
Vid förtärandet av trikinhaltigt kött komma
tri-kinerna (s. k. muskeltrikiner), vilka befinna sig i ett
yngelstadium, in i magsäcken, där de genom
mag-saftens inverkan bli fria och sedan föras över i
tunntarmen. Där utveckla de sig till könsmogna
tarm-trikiner, honorna 3 mm och hanarna 1,5 mm långa.
Efter befruktningen dö hanarna och honorna borra sig
in i tarmväggen, där de föda levande yngel. Dessa
föras med blodbanorna ut till skelettmuskulaturen,
där de borra in sig i muskeltrådarna, framförallt i
andningsmuskulaturen och rulla ihop sig spiralformigt
samt omgivas av en kapsel. Muskeltråden förstöres
därvid. Överlever värddjuret invationen, dö trikinerna
och kapslarna förkalkas. Hos människan orsaka
trikinerna en ofta mycket svårartad sjukdom, ibland
med dödlig utgång.
Andra parasiter, som kunna påträffas hos
slaktdjuren, äro dynt (blåsmaskar), förekommande dels i
muskulaturen och dels i inälvorna. De äro synliga
för blotta ögat och te sig i levande tillstånd som
genomskinliga blåsor av växlande storlek. I varje
blåsa finnes instjälpt ett huvud med hals. Huvudet
är försett med 4 sugskålar samt hos en del arter även
en dubbel rad hårda hakar. Om dynthaltigt fläsk eller
kött förtäres av människa, utstjälpes i tarmkanalen
huvudet och halsen av blåsan. Huvudet fäster sig vid
tarmväggen, blåsan lossnar och från halsen utväxa
platta leder och en binnikemask utvecklas. De bakre
lederna, som äro äldst och innehålla talrikt med
befruktade ägg, lossna sedan undan för undan och
bortföras med exkrementerna. Om nötkreatur eller svin
förtära därmed förorenat foder, utvecklas äggen i
tarmkanalen till dynt, som genom blodkärlen föras
till muskulaturen eller inälvorna.
Svindyntet förekommer praktiskt taget ej längre i
Sverige, men nötkreatursdyntet påträffas ännu
tämligen ofta. Fläsk, behäftat med talrika dynt, skall
kasseras. Äro dynten få, underkastas fläsket särskild
behandling, sterilisering. Påträffas nötkreatursdynt i
stort antal, skall köttet kasseras. Äro dynten få,
skall köttet undergå särskild behandling, kylning
(frysning) eller saltning under 3 veckor.
Det kan även förekomma andra parasiter, t. ex.
sarcosporidier, som dock ytterst sällan föranleda
hel-kassationer.
Abnorma lukter kunna iakttagas vid besiktningen
(Här bortses från förskämningslukt). Dessa kunna
antingen bildas i djurkroppen eller också tillföras
utifrån. Vid vissa sjukdomsprocesser kunna
illaluktande produkter bildas, som via blodbanorna föras
568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
