Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Metalloid ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Metalloid
Mineral
Metalloid, benämning på sådana kemiska grundämnen,
som icke ha metalliska egenskaper och som alltså
sakna metallglans, äro dåliga ledare för värme och
elektricitet etc. Hit höra gaser som syre, kväve, väte,
halogenerna klor, brom, jod och fluor, vidare kol,
svavel, fosfor, arsenik, kisel. H. E-r.
Metan, sumpgas (CH4) är det enklaste kolvätet*.
O. S-g.
Meterfamn, se Mått och vikt.
Metylalkohol, se Alkohol.
Middagsmjölkning, se Mjölkning.
Midsommarblomster, se Näva.
Midsommarråg, se Råg.
Midsommarsjuka, se Fusarios.
Mikrob eller mikroorganism, gemensam beteckning
för mikroskopiska, d. v. s. för blotta ögat osynliga,
varelser. Bland dessa äro bakterierna* för
jordbruksekonomien och naturens hushållning av största
betydelse. R. N—n.
Mikroelement. Tidigare ansåg man, att, ehuru askan
av de högre växterna vanligen innehåller ett stort
antal olika element, voro endast elementen C (kol),
O (syre), H (väte), N (kväve), S (svavel), P
(fosfor), K (kalium), Ca (kalcium), Mg (magnesium),
Fe (järn) erforderliga, för att växten skall utvecklas
normalt. Dessa 10 element betecknades därför såsom
»oundgängligt nödvändiga». Senare undersökningar
visa emellertid, att växterna dessutom behöva en del
andra ämnen och, om dessa saknas, uppstå stundom
vissa bristsymtom eller sjukdomar.
Sålunda förorsakar brist på mangan eller oförmåga
hos växten att upptaga detta ämne s. k. gråfläcksjuka.
Den s. k. gulspetssjukan uppträder vid bristande
tillgång på koppar eller zink i marken eller bådadera.
Hjärtrötan hos sockerbetor kan hävas genom
tillförsel av bor. En del jordar visa sig tacksamma för
tillförsel av svavel. I andra fall har jod visat sig
verksam etc.
I regel är det dock ytterst små mängder av dessa
element, som växten behöver, och rikligare givor verka
oftast tvärt om växtskadliga. Detta förhållande,
att det som regel endast erfordras minimala
kvantiteter av dessa ämnen, har föranlett engelsmännen att
kalla dem »minor element». Tyskarna beteckna dem
»Spuren Elemente». G. T-n.
Mikrogödslingsförsök, se Jordanalys.
Mikrokoek, se Bakterier.
Mila, se Kolning.
Milium, se Hässlebrodd.
Miljö, se Ärftlighetslära.
Millcfolium, se Achillea.
Millibar, se Lufttryck.
Mineral kallas de naturliga kemiska föreningar och
grundämnen, som deltaga i uppbyggnaden av den
fasta jordskorpan. Man känner flera tusen M., men
ganska få av dem uppträda i större mängder. Varje
enskilt M. utmärkes av vissa karakteristiska
egenskaper, såsom hårdhet, kristallform och (någorlunda)
konstant kemisk sammansättning. Färgen kan
däremot hos samma M. vara mycket varierande. Blott
en del grundämnen uppträda i gedigen form som M.,
t. ex. svavel, kol, guld, platina och andra ädelmetaller.
Grafit är kristalliserat kol, likaså diamant (briljant)
vårt hårdaste M. och vår dyraste ädelsten. De
vanligaste M. äro kemiska föreningar: oxider, sulfider, silikat
eller andra salter. Bland oxiderna (syreföreningarna)
märkas i första hand kvarts*, som utgöres av
kisel-oxid och är vårt allmännast förekommande M. Våra
viktigaste järnmalmer magnetit (svartmalm) och hämatit
(blodstensmalm eller järnglans) bestå av järn och syre
i växlande proportioner. Limonit eller järnockra är
vattenhaltig järnoxid, ofta utfälld som sjö- eller
myrmalm i karakteristiskt formade klumpar, vilka
alltefter utseendet kallas krutmalm, ärtmalm,
penningmalm, tallriksmalm m. m. På grund av sin
lättåtkomlighet var sjö- och myrmalmen den första
järnmalm, som våra förfäder bearbetade under järnåldern.
Vår enda tennmalm är oxid; i Sverige förekommer den
dock ej i brytvärda mängder. De vanligaste
manganmalmerna, som sammanfattas under namnet brunsten,
äro likaledes oxider. Brunsten brytes flerstädes i de
mellansvenska gruvorna. Ett viktigt mineral är även
korund, som består av aluminiumoxid och utmärkes
av en hårdhet, som närmar sig diamantens. Vackert
kristalliserad användes den som ädelsten (blå safir och
röd rubin). Smärgel är pulveriserad korund. Till
oxidmineralen plägar man räkna även is och vatten*
(väteoxid). Vår viktigaste kopparmalm, kopparkisen,
är en sulfid (svavelförening) av koppar och järn.
Svavelkis (pyrit) och magnetkis äro järnsulfider, som
mest användas till framställning av svavelsyra och
rödfärg (järnoxid). Även många andra malmer äro
svavelföreningar, t. ex. kopparglans, blyglans,
zinkblende och zinnober (kvicksilversulfid). En del
innehålla dessutom arsenik, t. ex. arsenikkis (med järn)
och koboltglans.
Fluss-spat (kalciumfluorid) är ett M., som förr
användes som tillsats för att underlätta nedsmältningen
av vissa malmer. Nu är dess viktigaste användning
som råmaterial för framställning av fluorväte, en
gasformig syra, som löser och etsar glas. Chilesalpeter
(natriumnitrat) är det viktigaste av våra kvävehaltiga
M. Dess betydelse har dock minskats genom den
syntetiska kväveindustriens landvinningar. Koksalt
(stensalt, bergsalt, natriumklorid), de viktiga kalisalterna
carnallit (kalium-magnesium-klorid), sylvin
(kalium-klorid), kainit (dubbelsalt av kaliumklorid och
magnesiumsulfat) och polyhalit (kalium-kalcium-magnesium-
643
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
