Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Näringsupptagning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Näringsupptagning
Näringsupptagning
kolsyrehalten i luften jämfört med växtens inre (se
Assimilation). Cellerna ha även förmåga att suga till
sig och genom adsorption koncentrera kolsyran i sig.
Vattenupptagningen ombesörjes av rötternas med
rothår försedda del; beträffande mekanismen, se
Vattenbalans.
Saltupptagningen äger även rum i rothårszonen i
rötterna och jämsides med vattenupptagningen, men
är en av denna oberoende process. De ämnen som
tagas upp av rötterna måste vara lösliga i vatten, i
markvätskan eller i näringslösningen i konstgjorda
substrat; de vanliga näringssalterna äro därjämte
som starka elektrolyter dissocierade i joner (varav även
benämningen jonupptagning). Baserna, kationerna,
t. ex. kalium, magnesium och kalcium tagas upp
skilda från syrorna, anionerna: nitrat, fosfat, sulfat
m. fi. Ur detta förhållande härleda sig begreppen
»fysiologiskt sura» och »fysiologiskt alkaliska»
närings-salter. Ur ammoniumsulfat t. ex. tages basen,
ammonium, upp hastigare än syran, ett överskott på
sulfat kvarbliver i marken, vilken på så sätt surgöres.
Motsatt verkan har Chilesalpeter, natriumnitrat; här
tages syran upp hastigare än basen, natrium; salpeter
verkar »fysiologiskt alkaliskt». Saltupptagningens styrka
regleras framför allt av näringstillgången. Den enkla
satsen, att ju mer av ett näringsämne, växten har till
sitt förfogande, desto mer tillgodogör den sig, utgör
grundvalen för ali gödsling. Strängt gäller denna regel
endast, om med näringstillgång menas
koncentrationen av näringsämnena i marklösningen.
Mineralämnena förekomma emellertid endast till en del fritt
lösta i markvätskan; baserna äro till större delen
adsorptivt bundna vid markkolloiderna (se
Absorption) och fosforsyran fastlagd som svårlösliga fosfat.
Härigenom kommer markens kolloidala beskaffenhet att
få stor betydelse för N. Kolloiderna binda baserna och
hindra dem på så sätt att tvättas ut av regn; det
skapas ett förråd av näringsämnen, som växterna
efter hand kunna utnyttja. A andra sidan kunna
markkolloiderna även verka hindrande på
saltupptagningen; rötterna sträva att tillgodogöra sig de bundna
baserna, och det uppstår en dragkamp mellan dem
och markkolloiderna om den tillgängliga växtnäringen.
Betydelsen av näringsmediets reaktion har diskuterats
mycket, särskilt med hänsyn till kalkningens verkan.
För jonupptagningen har reaktionen en direkt betydelse
och verkar så att i stort sett upptagning av baser
stiger med fallande surhetsgrad. I marken överskuggas
denna effekt av reaktionens reglering av
näringstillgången genom att den bestämmer salternas löslighet
och kolloidernas basbindande förmåga. Framträdande
är detta för tungmetaller, t. ex. järn och mangan,
vilkas upptagning ur marken framför allt bestämmes
av deras vid högre surhetsgrad ökade löslighet; ur en
45—905197
sur jord tagas de upp mycket begärligt men
långsammare, om reaktionen blir neutral. För övriga ämnen
finnes i marken intet så påtagligt samband mellan
reaktion och upptagning, det är i varje särskilt fall
näringstillgången, som är av avgörande betydelse.
Ehuru mineralämnena i stort sett tagas upp oberoende
av varandra, förefinnes dock en växelverkan mellan de
olika jonerna. Det fordras en viss bas-syrabalans,
för att upptagningen skall fortgå normalt. Vidare
måste de olika baserna avvägas mot varandra, för
stort överskott på en jon förhindrar upptagningen
av andra (jonantagonism). Konstgjorda
näringslösningar, där de olika ämnena ingå i för upptagningen
lämpliga proportioner kallas »balanserade lösningar».
Saltupptagningen ändras även med växtens ålder. De
flesta växter taga upp mineralämnena hastigast på
ungdomsstadiet och sedan långsammare eller ej alis,
t. ex. korn, vete, rajgräs. Någon allmän regel kan man
dock ej uppställa, och artolikheter göra sig starkt
gällande. Andra växter taga upp salterna mer
likformigt under vegetationsperioden, t. ex. havre, eller,
om tillväxtförloppet är mycket utdraget, starkare mot
slutet såsom hampa. De olika ämnena förhålla sig ej
heller lika; hos betan t. ex. upphör kalcium- och
magnesiumupptagningen redan under sommaren,
medan kaliumupptagningen fortsätter
vegetationsperioden ut. Artolikheter i saltupptagningen, som yttra
sig så, att olika växter taga upp ämnena i mycket olika
proportioner, ha förut gärna tolkats som en valförmåga
hos växten; den tager upp de ämnen den behöver
för sin utveckling. Betraktelsesättet är knappt
berättigat; visserligen finnes en viss ändamålsenlighet, så att
en växt med t. ex. stort behov av kalium även tager
upp mycket därav, eljest vore den ej livsduglig, men
en stark upptagning av ett ämne behöver ej betyda
att behovet därav är stort. Växten tager upp de ämnen,
som finnas tillgängliga i marken, även om de ej ha
någon betydelse för plantans utveckling. Så är det
dominerande mineralämnet i många fall kisel, som dock
ej ens de kiselrika gräsen anses ha behov av. Även
finner man i växten ämnen som natrium, klor och
aluminium, och stundom t. o. m. i mängder, som verka
skadliga, vilket aluminium kan göra, då det lätt tages
upp ur sura jordar.
Mekanismen för saltupptagningen. Näringsämnena
finnas i växten i helt andra proportioner än i marken;
de olika ämnena tagas ej upp lika hastigt. N. följer
ganska enkla fysikaliska lagar: de ämnen, vilkas
smådelar (joner) äro minst, passera lättast in i växten,
och ju större dessa äro, desto långsammare går
upptagningen. Så tager växten upp kalium hastigare än
natrium och kalcium samt nitrat och klor lättare än
andra syror. Baserna bindas under upptagningen vid
plasman, som därvid förhåller sig som en syra, och ju
701
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
