Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viss ränta i penningar eller naturapersedlar med rätt att överlåta gården till
annan person av samma stånd. De voro stundom upplåtna med emfyteutisk
rätt (jfr sid. 64), vilket innebar ärftlighet och rätt att överlåta egendomen,
men i sådant fall med företrädesrätt för ägaren, samt skyldighet att erlägga
viss avgäld och att sköta jorden enligt gällande brukningssätt. Upplåtelserna
voro också stundom gjorda med villkor att förläningen skulle förnyas efter
6, 9 eller 12 år eller vid länsherrens eller vasallens död.
Räntegårdar, Zinsgüter, voro upplåtna mot viss årlig ränta enligt
överenskommelse på vissa år, Zeitpachtgüter, eller obestämd tid med ett års
uppsägning. Utarrendering av jordegendom blev allt mer vanlig mot medeltidens
slut. Arrendegårdarna kunde vara upplåtna mot viss avgäld eller på
hälften-bruk.
Landbogårdar eller hoverigårdar (Dienstgüter) innehades mot arbetsplikt
(Frohndienst) vid herrgården. Brukarna kunde vara frie eller livegne
(hörige). Dagsverksplikten, som av gammalt var begränsad till 3 dagar i
veckan, uttogs vanligen fullt blott vid bråd tid men eljes blott med 1—2
veckodagar. Körningsarbetena utfördes vanligen av de hoveripliktige bönderna
men övriga arbeten av det livegna tjänstfolket. Därutöver fingo de
hoveritjänstpliktiga sig ålagt utförandet av särskilda arbeten såsom bearbetning,
sådd och skörd av viss areal, fårklippning samt hägnad, varvid den
tjänstepliktiga var ansvarig för den skada djur, som kommo genom stängslet
gjorde å grödor. Därtill kommo ytterligare andra pålagor och
naturaprestationer. Det förekom t. o. m., att bonden skulle släppa till gödsel och
utsäde på den huvudgårdens åker, som han var skyldig att bruka.[1]
GODSFÖRVALTNING. Förvaltningen av de kronans, kyrkans och
enskilda personers gods, som bildades av jordherrens egna och länspliktiga
bönders gårdar, förblev länge ordnad som under det frankiska väldets
tid. Förvaltningen var överlämnad till en meier, vilken handhade skötseln
av huvudgården (curtis, därför även kallad Meierhof) och de till densamma
hörande gårdar, som ägaren hade under eget bruk, samt hade inseendet över
att de underlydande bönderna fullgjorde sina skyldigheter, och över till
godset hörande »pertinenser»: skogar, betesmarker, kvarnar och fiskevatten.
De i godset införlivade gårdarna kvarstodo i de gamla samfälligheterna, som
de tillhört, och huvudgården ingick därför ofta i en by. Från det 12:e
århundradet blev vanligt att der Meier fick övertaga huvudgården med rätten
till dagsverken och avgifter från underlydande mot en bestämd årlig avgift
eller på hälftenbruk. Ofta förvärvade dylika arrendatorer riddarevärdighet
och äganderätt till godset med dess rättigheter men med skatteplikt till den
förre ägaren. Aven till godsen hörande nybyggen och underlydande
bondgårdar fingo i stor utsträckning sina skyldigheter avlösta mot fast
penningeränta. På detta sätt upplöstes allt flera storgods i skattepliktiga egendomar
(Rentegüter), liksom de också delades genom arvskiften, och då inga län mer
utdelades, minskades antalet feodala storgods starkt.[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
