Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lagarna gåvo i allmänhet vitsord åt den, som ville solskifta, antingen
obetingat (Södml. l. B. XI) eller om han led skada av hamarskiftet, om han
ägde 1/4 i byn eller led eller 1/6 (Östg. l.) eller 1/8 attung (Västg.).
NYODLING och anläggning av nybyggen på samfällighets jord innebar
ett besittningstagande för enskild räkning, varför såväl rätten härtill som så
uppkomna besittningars ställning voro föremål för noggranna bestämmelser
i de gamla lagarna.
På lands- och häradsallmänningar ägde ingen att bygga utan lov av
lagmannen för landskapet och av häradshövdingen för häradet. Enligt
Upplandslagen hade odlaren full äganderätt till sin odling, men enligt
Västgötalagen blott besittningsrätt mot erläggande av avråd, och så blev även
fastställt i de svenska landslagarna, enligt vilka också försummelse med
betalningen under 3 år (den vanliga preskriptionstiden för anspråk på avyttrad
jordegendom, jfr sid. 191) gav lagmannen (häradshövdingen) rält att
indraga nybygget. Innehavare av dylika besittningar, allmänningsbönder eller
stubbekarlar å häradsallmänning, hade ej odalbondes rätt i samfälligheten.
På byallmänningarna torde byamännen i äldre tid haft ovillkorlig rätt att
odla, men i Västgötalagen fordrades därför medgivande av alla ägare av
minst 1/8 attung, i Hälsingelagen av byamännen. Nyodling inom värnet fick
odlaren behålla endast vissa år (6 enligt Upplandslagen, 3 enligt Östgöta-, 2
enligt Södermannalagen) eller blott så mycket som motsvarade hans
jordetal. Odling utom värnet d. v. s. på allmänningen fick däremot enligt nämnda
lagar odlaren behålla som arvejord, om han uppodlade lika mycket och lika
god jord att skiftas mellan bydelägarna. Enligt landskapslagarna fick odling
på bys skog behållas till 3 år säd, varefter marken skulle återgå till skog, och
till varaktig odling fick ej jord vare sig inom eller utom värnet upptagas,
förr än marken blivit laga skiftad.
Odlingar på skogen övergåvos helt visst ofta. Därpå tyda de talrika
stenrösen och andra spår av odlingar, som finnas särskilt i Skåne, Småland och
Närke, och som av folksägnen antagits härröra från en »hackaretid», äldre
än plogens användning, och även trotts vara odlingar, som blivit öde vid den
stora digerdöden.
Stadigvarande odlingar på allmänningen kunde bliva av olika natur i
förhållande till moderbyn och moderhemmanet.
Vanligen lydde odlingen åtminstone till en början under den gård, vars
ägare gjort odlingen, och kallades då torp, boda, bråten, böle eller, om det
huvudsakligen var betesmark sel, säter, mal eller måle.
Urfjäll kallades mindre ägor (humper i östg., enkœ skipt i västg., ornum
l. staff i jutska lagen), som upptagits inom bys ägoområde, oftast i skogen
men utan ägogemenskap med grannarna i byn. Om det var avgränsat från
byns övriga jord med rå och rör samt hägnats och dikats, räknades det som
odaljord (sid. 185). I motsatt fall skulle det ingå i moderbyns skifte utan
lösen till ägaren.[1] Urfjäll hade ej delaktighet i bolbyns allmänning men
hade rätt till utfartsväg i denna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
