Lantmannens uppslagsbok / 28 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

växlande färger, och det torde knappast vara
möjligt att få fram en konstant blå färg. Trots
namnet torde ankan knappast vara av svensk
härstamning. Något större praktiskt värde har
rasen ej, och dess odling, som för ett antal år
sedan var mycket modern, synes nu stadd på
återgång.

Indisk löpand.

Indian Runner (indisk löpare),
är en liten lätt ankras med en vikt av blott
2—2¹/₂ kg. Kroppsformen mycket upprätt.
Djuren äro mycket rörliga, de lägga ända upp
till 125—150 ägg per år. Färgen är något
oregelbunden, vitbrokig med vitt på hals,
vingpennor samt gumpen; de mörkda delarna av
kroppen växla i grått, blått och brunt. En
lättskött, förnöjsam ras, som dock till följd av
sina små kroppar ej odlas synnerligen mycket
i vårt land.

Som prydnad hållas Myskänder,
Indiskaänder, Mandarin- och
Brunänder m. fl.

Ankavel. Ankor böra ej gärna användas
för avel förr än den vår, då de uppnått 2 år.
Man kan visserligen använda ettåriga
avelsdjur, men avkomman blir då svagare och kan
möjligen användas till gödning, men bör ej
påläggas till avelsdjur. Ankbonden och
ankhönorna böra vara sins emellan obesläktade.
Inavel kan visserligen med framgång bedrivas i
en skicklig odlares hand men är med djur med
så kort utvecklingstid rätt riskabel, vadan den
praktiske ankodlaren gör klokast i att undan
för undan tillföra sin stam nytt blod genom
anskaffande av ny ankbonde.

Till en ankbonde bör ej gärna användas
mera än 4 à 5 honor. Större antal honor medför
alltid osäker kläckning av äggen.
Ankbönderna släppas samman med honorna ungefär vid
nyåret, men stammarna böra helst vara skilda
åt. Man bör ej gärna i samma flock ha flera
ankbönder till ett större antal honor, då
kläckningsresultatet i regel blir dåligt. För
ankavel kräves, att djuren ha tillgång till djupt
vatten. Finnes ej å, damm eller liknande, kan
behovet fyllas genom en liten bassäng eller i
värsta fall en i jorden nedsänkt tunna, lår el.
dyl., som fylles med vatten. Däremot är
vatten icke nödvändigt för uppfödning av unga
ankor till slakt.

Ankornas värpning börjar, om djuren hållas
i väl ombonade hus, ofta redan i januari,
t. o. m. tidigare. Som ankorna i regel äro
dåliga ruvare, kläckas äggen helst under
hönor. Maskinkläckning av ankägg är ganska
svår. Då det vanligen är svårt att få hönor
att ruva tidigt på året, är det klokare att söka
uppskjuta värpningen till något längre fram
på våren, vilket sker, om avelsdjuren hållas i
svala stall samt ej fodras för starkt. Bästa
tiden för att lägga ankägg till ruvning är senare
delen av mars samt april.

Under värptiden böra ankorna ej fodras för
kraftigt. Blir värpningen mycket stark, bli
nämligen en hel del ägg obefruktade.
Ankäggen äro i regel rätt mycket större än
hönsägg, men storleken växlar hos olika raser.
Mera än 9—11 ankägg kunna ej lämpligen
läggas till kläckning även under en stor höna.
Ankägg, som ej komma till användning för
avel, kunna med fördel användas till
matlagning i hushållet. Kläckningstiden för
ankäggen är ungefär 28 dagar, med växling till ett
par dagar kortare eller längre. Om
ankhönorna tillåtas ruva, bör ruvnästet vara så beläget,
att ankan utan svårighet kan gå ur och i
detsamma. Det är en fördel, om den ruvande
ankhönan har tillgång på vatten att bada i.
Kläckas äggen under hönor, är fara att
ruvnästet blir för torrt. Under sista veckan
anses det fördelaktigt att en gång om dagen
stänka äggen med ljumt vatten för att
därmed underlätta kläckningen.

Ankodling är ganska lönande, om den
bedrives rätt. Ankan är en storätare, men är
ej heller granntyckt på foder och tillväxer vid
kraftig fodring mycket snabbt. Bäst lönar sig
att uppföda ungankor till slakt, så att de äro
färdiga att levereras vid 10 à 11 veckors
ålder, då de i regel ha nått ³/₄ av den
kroppsvikt, de få som fullt utvuxna.

Ankornas hus kan vara ganska enkelt.
Djuren äro föga ömtåliga för köld, blott huset
är torrt och dragfritt. I de mindre kalla
delarna av vårt land kunna de därför hållas
t. o. m. i hus av enkla bräder. Golvet måste
dock alltid hållas torrt och rent, varför
ströet får ombytas tämligen ofta.

Fodring. Äldre ankor fodras som höns,
Man kan sålunda lämpligen giva dem ett s. k.
blöt- eller mjukföder dagligen samt ett foder
hel säd. Om en liten ankflock har tillfälle
till större vatten, kan den sommartiden
stundom reda sig med fodertillskott endast en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>