Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barrträd - Bas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Canada och Förenta staterna. — Inom det
norra europeiskt-sibiriska barrskogsområdet,
från Stilla havet i öster till det Atlantiska i
väster, är ett fåtal arter förhärskande. I Sibirien
äro de viktigaste: sibirisk gran (Picea
obovata Ledeb.), som knappast är skild från vår
vanliga gran; sibirisk lärk (Larix
sibirica Ledeb.), som i Sibirien bildar
barrskogsgränsen mot norr; sibirisk silvergran
(Abies sibirica Ledeb.) samt
cembratallen (Pinus Cembra L.). En sydligare
utbredning i Sibirien har vår vanliga tall (P.
silvestris L.). Längre västerut blir
barrskogsfloran artfattigare och utgöres i Skandinavien av
endast tall och gran jämte en och
idegran (se d. o.). I mellersta Europas berg
finnes utom tall och gran lärk (Larix
europæa L.), silvergran (Abies pectinata
DC. l. alba Lk.) samt cembratall. I s. ö.
Europa förekommer svarttallen (Pinus
nigra Arn.), i Medelhavsländerna och s. v.
Frankrike havstallen (P. maritima
Lamb.). Ytterligare några få andra, men i
skogligt hänseende underordnade arter
förekomma i Europa. — De nordliga
nordamerikanska barrskogarna äro likasom de
europeiskt-sibiriska artfattiga och bildas till
väsentlig del av 2 granarter, vitgran och
svartgran (Picea alba Lk. och nigra Lk.), av vilka
den förra jämte balsamgran (A. balsamea
Mill.) har stor betydelse. — I v. Nordamerika,
i British Columbia, Washington och Oregon,
fortsättes den subpolära barrskogen av
Stillahavskustens skogar, de yppigast och kraftigast
utvecklade barrskogarna i Nordamerika och
väl även i hela världen. Här träffas
douglasgranen (Pseudotsuga Douglasii Carr.),
sitkagranen (Picea sitchensis Trautw. et
Mag.), hemlockgranen (Tsuga
Martensiana Carr.) och röda cedern (Thuja
gigantea Nutt.), vilka här uppnå jättelika
dimensioner. De ända till 90 m. höga träden
stå på marken endast några fot från
varandra. — Nära besläktade med dessa, de
pacifika skogarna, äro skogarna i Sierra Nevada
med sockertallen (Pinus Lambertiana
Dougl.) och mammutträdet (Sequoia
gigantea Toll.), som kan uppnå flera tusen
års ålder, en höjd av 120 m. och en
stamgenomskärning av 16 m. Den subpolära
barrskogen fortsätter även i ö. Nordamerika söder
ut i områdena närmare Atlanten. De mest
anmärkningsvärda träden äro i norr
Weymouthtallen (Pinus Strobus L.) och i
söder sumptallen (Pinus palustris l.
australis Michx.), som lämnar det på
världsmarknaden berömda virket pitch-pine. —
Japans barrskogar likna i artrikedom de
amerikanska. Här finnas flera tall- och granarter
samt cypressliknande, bland vilka märkes
Chamæcyparis obtusa, som spelar en viktig
roll i landets skogsskötsel. Inom tropiska
och subtropiska områden äro b. merendels
inskränkta till högre bergstrakter och ha en
mindre ekonomisk betydelse; — undantag i
detta avseende göra barrskogarna på
Himalaya med flera värdefulla arter,
cederskogarna in. Afrika och Mindre Asien
samt parana-tallskogarna
(Araucaria brasiliana Laub.) i S. Amerika, vilka
hava rätt stor betydelse för Brasiliens och
Argentinas trävaruhandel. H. Hn.
Prydnadsarter. I parkerna
användas barrträden mycket allmänt. De böra dock
där planteras på tillräckligt stora avstånd från
varandra, så att varje träd erhåller
tillräckligt utrymme för att kunna utveckla sig
likformigt. De få icke heller planteras för nära
gångar och vägar. — Man använder vid
prydnadsplanteringar vanligen rätt försigkomna
exemplar eller ända upp till ett par meter
höga plantor. För att utan risk kunna flytta
så stora exemplar, omskolar man i
plantskolorna barrväxterna ungefär vart tredje eller
fjärde år. Bästa planteringstiden för på detta
sätt omskolade barrväxter är från medlet av
april till fram i juni ävensom under augusti
och september månader. Vissa b., såsom
skogsgran, idegran och thuja m. fl., användas även
såsom häckväxter.
De för prydnadsplanteringar viktigaste
barrträden äro bl. a. balsamsilvergran
(Abies balsamea Mill.), kalifornisk
silvergran (A. concolor Lindi. & Gord.) (den
vitblåa formen A. conc. violacea är
praktfullast) ; Nordmanns silvergran (A.
nordmanniana Lk.) — skadas ofta av vintrarna
i mellersta Sverige —, europeisk
silvergran (A. pectinata Dc), sibirisk
silvergran (A. sibirica Led.) och Veitchs
silvergran (A. Veitchi Carr.);
nutkacypress (Chamaecyparis nutkaensis
Spach.); svensk pyramid-en
(Juniperus communis suecica Loud) mycket dekorativ
men svår att få att gå till vid omplanteringen;
sibiriskt lärkträd (Larix sibirica Led.),
vitgran (Picea alba Lk.), härdig mot blåst;
blågran (Picea pungens Engelm argentea
Kosteri) synnerligen dekorativt och oömt
barrträd; sibirisk cembratall (Pinus
cembra L. sibirica); idegran (Taxus
baccata L.) är i södra Sverige en förträfflig
häckväxt, men även dekorativ såsom fristående
exemplar; pyramid-idegran (T. bacc.
fastigiata) lämpar sig förträffligt som
solitärexemplar i finare parkanläggningar; vanlig
thuja (Thuja occidentalis L.) med varieteter
äro i södra Sverige lämpliga både till häckar
och som fristående. G. L—d.
Bas kallas sådana ämnen, som förena sig
med syror till salter och i vattenlösning
avdissociera hydroxylioner. De påvisas lättast
genom tillsats av vissa ämnen, som vid
närvaro av baser ändra färg, ex. lackmus, som
av baser färgas blå, fenolftalein röd och
gurkmeja brun (basisk reaktion). Deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
