Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benskörhet - Benställningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nötkreatur men mera sällan andra idisslare.
Sjukdomssymtomen visa sig först hos de djur,
som ha största behovet av mineralämnen,
såsom dräktiga eller högmjölkande kor.
Sjukdomen kännetecknas i början av att djuren
visa onaturliga foderbegär: slicka på alla
möjliga föremål, gnaga på trä och murbruk
och äro begivna på salta ämnen, såsom av urin
och gödsel förorenat strö m. m., — varav
benämningarna sleksot, träätning. På
eftervintern börja de starkt avmagra, huden
blir hård och torr och liksom fastvuxen vid
underliggande delar — (»skravelsjuka»).
Djuren ligga gärna, ha svårt att resa sig och att gå,
och vid deras rörelse höres ofta ett knäppande
ljud i lederna; vid mera framskriden sjukdom
uppstå lätt benbrott, t. ex. om djuren slinta,
då de resa sig eller lägga sig. En förbättrad
utfodring botar i regel sjukdomen, och ofta
försvinna symtomen snart, om djuren komma
på bete eller få gott hö och kraftfoder. Kan
ej bättre stråfoder anskaffas, gives dem s. k.
foderkalk eller foderfosfat (1—2
matskedar för djur och dag), och även sörjes
för tillgång på salt, helst i form av saltsten i
krubban eller i motioneringsgården. Som
aptitförbättrande och magstärkande medel förordas
dessutom följande pulver: gentianarot, anis
och fänkol, 100 gr. av vardera, karlsbadersalt
400 gr., 2 matskedar på kraftfodret 2 ggr
dagligen. Inträffar benbrott, böra djuren genast
slaktas. På trakter, där sjukdomen är
stationär, förekommes den säkrast, om jordens halt
av mineraliska näringsämnen höjes genom
kalkning och lämplig konstgödsling.
Benmjukhet. Hos unga växande djur
visar sig bristen på benbildande ämnen i födan
eller kroppens oförmåga att tillgodogöra eller
kvarhålla de nödiga mineralämnena som s. k.
benmjukhet (engelska sjukan,
rachitis), som visar sig genom att djuren
hava svårt att röra sig, benen förändra sin
form, förtjockas vid ledgångarna genom en
alltför riklig broskbildning utan normal
benbildning och bliva krokiga, felaktiga
benställningar uppstå, då benstommen genom
bristande förbening är mjuk och saknar nödig
stadga att uppbära kroppstyngden.
Benmjukhet förekommer mest hos grisar och hundvalpar
(särskilt av större raser), stundom även hos
föl och kalvar. Den har på senare tider tilltagit
bland grisarna, vartill orsaken sökes dels i
grisarnas hastiga tillväxt, varmed följer stort
behov av benbildande ämnen, dels i en allt
mer ensidig utfodring och användning av stor
mängd av mineralfattiga fodermedel (vassle,
rotfrukter, potatis, majs). Syrligt foder verkar
skadligt, emedan en del av kalkhalten i födan
åtgår för syrans neutralisering. Vissa
magsjukdomar, t. ex. magkatarr, medföra en ökad
syrehalt i blodet, varigenom kalkens tillgodogörande
försvåras. Även ett visst förhållande mellan
fodrets halt av kalcium- och magnesiumsalter
anses vara av vikt (se Kalcium). Vid överskott
av magnesium uttränges nämligen kalcium ur
sina viktiga föreningar inom kroppen, under
det att åter ringa tillgång på magnesiumsalter
medför brist på magnesiumfosfat och därmed
på de för organismen i allmänhet och särskilt
för cellnybildningen och tillväxten så viktiga
organiska fosforföreningarna, såsom
nukleoproteider och lecitin. En väl ordnad utfodring
med tillräcklig tillgång på såväl organiska som
oorganiska ämnen i lämpliga proportioner i
förening med ett mer naturenligt levnadssätt
(frisk luft, ljus, rörelse) kan såväl förebygga
som bota sjukdomen. Svin, som jämte de
vanliga fodermedlen få vissa foderämnen av
animalisk art, såsom kött- och blodmjöl,
slakteriavfall eller huvudsakligen utfodras med
köksavfall, angripas så gott som aldrig av sjukdomen,
då den däremot är ytterst vanlig, där
mejeriavfall och rotfrukter utgöra det huvudsakliga
fodret.
Behandlingen består därför i en rätt
anordning av utfodringen, tillskott av kalk,
helst i form av slammad krita (omkring 1
tesked per djur och dag) vid användning av
kalkfattiga och syrliga fodermedel, eller
kalkfosfat (precipitat, 2—10 gr. dagligen för svin
och hund, 8—15 gr. för föl och kalv) om brist
även på fosforsyra befaras. Ett synnerligen
gott medel är även fosforlevertran,
som innehåller 10 delar fosfor på 1,000 delar
levertran; därav gives åt svin 1 matsked 1—2
ggr dagligen och för föl och kalvar 8—10
ggr större dos. E. N—m.
 |
| Regelbunden benställning. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
