Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bestånd - Beståndsvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppkomma genom skogsodling. Vissa trädslag
bilda gärna större sammanhängande b., såsom
tall, gran, bok och i viss mån ek: »de stora
arealernas trädslag», medan andra, såsom al,
asp och ask, förekomma endast i småbestånd;
vissa andra, såsom alm, lönn, lind och avenbok;
uppträda vanligen endast enstaka eller i
grupper. Efter åldersförhållandena inom beståndet
skiljer man mellan likåldrigt och
olikåldrigt b., i vilket senare fall
åldersskillnaden mellan olika träd i beståndet bör vara
minst 20—40 år. Träd, som äro mer än 40 år
äldre än det i övrigt likåldriga beståndets
huvudmassa, benämnas överståndare
och, om de stå tätare, överbestånd. I
bestånden tävla de olika trädindividen om
utrymmet och fördela sig härvid på olika
kronskikt (se Beståndsvård,
Skiktförmåga) . Man talar om härskande träd
(första kronskiktets träd), medhärskande
träd (andra kronskiktet), behärskade
träd (tredje kronskiktet) och
undertryckta träd (fjärde krönskiktet). Efter trädens
olika ställning inom samma kronskikt urskiljer
man vissa trädklasser, såsom sidotryckta träd
(a-träd enligt skogsförsöksanstaltens
beteckningsschema), »vargar» (b-träd), vedskog
och krokiga träd (c-träd), från flera sidor eller
uppifrån tryckta träd (d-träd),, sjuka träd
(e-träd) samt torra träd (f-träd). G. Sch.
Beståndsvård omfattar inom skogsskötseln
alla åtgärder för att befrämja hela beståndets
eller vissa trädindivids utveckling före den
föryngrings- eller slutavverkning, som förr
eller senare måste ske. Hit hör således själva
plantbeståndets vård, dess röjning och
utglesning, gallring, ljushuggning, uppkvistning,
rensningshuggning och beredningshuggning.
I de unga föryngringarna av barrskog
inkomma lätt uppslag av asp, björk eller gråal,
vilka genom sin hastiga växt förkväva
barrträdsplantorna. Dessa uppslag bekämpas bäst
genom uppryckning, då marken efter nederbörd
är lucker, eller också, om plantorna äro större,
genom avbrytning vid omkring en meters höjd.
I alla fall bör man före 20-årsåldern genomgå
föryngringarna och avlägsna sådana plantor,
som visa anlag för starkare grenbildning
(blivande »vargar») och därför hota att överväxa
eller förkväva närstående mer välformade
individ. Härvid användes lämpligen en
busksax eller också en riskniv.
Den viktigaste beståndsvårdsåtgärden är
gallringen, som har till uppgift att
genom upprepade huggningar i yngre och
medelålders skog giva träden lagom utrymme för
att kunna få bästa möjliga tillväxt, samtidigt
som de härdas mot yttre påverkningar, och få
en god utbildning av kronan men även lämplig
kvistrenhet och stamform. För att
åskådliggöra olika gallringsmetoder tänker man sig
numera träden i bestånden uppdelade i fyra
kronskikt. Huvudbeståndets höjd tänkes
först delad mitt i tu, och de träd, som ej nå
till halva beståndshöjden, räknas till 4:de
eller underbeståndets kronskikt. Den övre
halva delen av beståndshöjden tänkes delad
i ungefär 3 lika delar (kronskikt). Första
eller de härskande trädens kronskikt bildas
av de träd, vilkas kronor gå upp i övre
tredjedelen av övre halva beståndshöjden. Andra
eller de medhärskande trädens kronskikt
bildas av träd, som endast nå 2/3 av övre halva
beståndshöjden, d. v. s. utgöra omkring 5/6 av
första skiktets hela höjd. I tredje eller de
behärskade trädens kronskikt nå trädtopparna
endast i nedre tredjedelen av övre halva
beståndshöjden, d. v. s. 2/3 av första skiktets
höjd.
Vid gallringen skiljer man på två olika
huvudprinciper, låggallring eller
gallring underifrån, därvid alltefter gallringens
styrka de 3 lägre skikten borttagas, samt
krongallring eller gallring inifrån, där
större delen av fjärde och tredje skikten sparas
och gallringen huvudsakligen rör sig inom
första och andra kronskiktet. En extrem form
av krongallring är Borggreve’s s. k.
blädningsgallring, som sker
ovanifrån främst i första kronskiktet, medan andra
kronskiktet särskilt omhuldas. Vid
låggallringen är alltid medeldiametern hos de
kvarstående träden större än hos de avverkade, vid
krongallringen är den vanligen lika och hos
blädningsgallringen bör medeldiametern vara
större hos de avverkade träden än hos de
kvarstående. Dessa olika gallringsformer kunna
utföras mer eller mindre starkt, och man talar
därför om svag och stark låggallring, svag och
stark krongallring etc. Den första
gallringen i bestånden utföres helst som en svag
krongallring; sedan gäller som regel, att hos de
ljusälskande trädslagen, asp, björk, lärk, tall
och ek, bör låggallringen komma till användning,
medan hos de skuggfördragande trädslagen,
såsom gran, bok och silvergran, där efterblivna
träd ha förmågan att utveckla sig,
krongallringen kan rekommenderas. I blandskogen
kombinerar man de båda metoderna.
Gallringen avser att nå större dimensioner
på kortare tid, än som kan erhållas i de orörda,
mera slutna bestånden, och nyare
undersökningar tyckas visa, att man genom starka
gallringar i bestånden kan nå en
totalproduktion, som är 20—30 % större än i de orörda
slutna skogarna. En stark låggallring synes
öka produktionen mer än en stark krongallring,
men rent ekonomiskt kan den senare vara att
föredraga. Huruvida samma goda resultat
nås med den mera extrema Borggreve ’s
blädningsgallring, är mycket tvivelaktigt. I yngre
och medelålders skogar böra å god mark
gallringarna upprepas vart 5:e år, på medelgod
mark vart 7—8:e år och å svagare mark vart
10:e—20:e år. I från början väl slutna bestånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
