Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betmögel - Betning - Betningsapparat - Betong - Betongbädd - Betsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Betmögel. Se Bladmögel.
Betning. 1. Se Bete.
2. Se Avsvampning.
Betningsapparat. Se Avsvampning.
Betong. Se Cement.
Betongbädd. Se Grundförstärkning.
Betsel. 1. Betecknar dels hela den del av
seltyget, som placerad på dragarens huvud
tjänar att styra och hålla honom, dels särskilt
den del, även kallad bettet, som direkt
överför tömverkan till djuret, och som hålles
i läge av den övriga delen, huvudlag eller
huvudstolen. Detta senares översta del,
nackstycket, övergår nedåt i
kindstycken eller sidostolpar, och i
käkremmen, med vilka den är förenad
genom stroppar och söljor för att vid behov
kunna förlängas eller förkortas. I stolparnas
nedre del är bettet (eller b. i inskränkt
bemärkelse) fäst. Till huvudlaget hör även
pannrem, som trädes på nackstyckets
sidostroppar och tjänar att hålla detta i läge,
samt på en del b. nosrem. Denna går antingen
runt om nosen och hålles i läge mellan ett par
slejfar på sidostolparnas nedre ändar eller
går blott över näsryggen och är då antingen
fastsydd i sidostolparna eller fortsätter genom
tränsringarna och spännas i tyglarnas
söljstycken. Nosremmen har till ändamål att få
hästen eftergivlig i nacken och därigenom även
vekare i mun.
Av b. finnes 2 huvudformer: nosbetsel
och munbetsel. Det senare är det
ändamålsenligaste och allmännast använda.
Stundom påstås det vara plågsammare för hästen,
men det behöver ej vara fallet, utan härvid
beror på, hur bettet är beskaffat och hanteras.
Det har anmärkts mot munbetten, att de
i strängare köld skulle förorsaka hästen smärta.
Om de kalla läggas in i den våta munnen, kan
det tydligen bliva fallet, och de kunna t. o. m.
förorsaka kylsår. Men om de värmas genom
gnidning, innan de läggas in, hindrar
hudvärmen deras avkylning, om de ej äro för grova
i godset. Som vinterbett i Norrland användas
därför i regel finare ståltrådstränsar (fig. i nedre
högra hörnet) med rätta. Tränsar klädda med
tyg eller läder kunna nog vara bra, men är
det riktigt kallt, fryser spotten på dessa klädda
bett, så att hästen får en isklump i vardera
mungipan. Nosbetslen av de två följande
konstruktionerna kunna under dessa förhållanden
vara på sin plats.
Av nosbetsel förtjänar det
dubbelkedjade från Dalarne (2:a fig. i
vänstra raden) beaktande. Det har 2
sidoskänklar, från vilkas övre, i sidostolparna
fästa, ändar utgår en kinkedja (av det
tyska kinn = haka), som skall vila i
kinkedjegropen. På ungefär 1/3 av skänklarnas
längd uppifrån går en annan kedja över
nosryggen och hålles uppe antingen genom en
rem över pannan till nackstycket eller
genom sidoremstöd till båda skänklarnas övre
ändar. I skänklarnas nedre ändar finnas
ringar, vari tömmarna spännas. Genom att
kedjorna klädas med skinn, blir betslet milt
men ändå kraftigt. Det lämpar sig även bra
för nötkreatur, om det vanliga oxbetslet ej
skulle räcka till. Detta består av en kedja eller
järnlänk över nosen, en rem under käken och
det hela uppburet av en enkel nackrem.
Ett kombinerat nos- och munbett av
praktisk konstruktion är Bergslagsbettet,
i Värmland kallat hakbetslet. Det
utgöres av en dubbelledad ringträns med 2 höga,
platta hakar, som kunna häktas antingen i
grimmans nosrem med tränsens mundel vilande
på nosryggen, om man t. ex. vintertid vill
befria hästen från att ha betslet i mun, men
eljest i grimmans sidoringar, om hästen, ss.
om han är het och opålitlig, bör hava bettet i
mun.
 |
| Olika slag av bett. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
