Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiske - Fiskegård - Fiskeredskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beskaffenhet är regel, att fiskköttet är sämst
under och efter lektiden men bättre ju längre
tiden är avlägsen från denna.
Fiskegård. Se Fiskeredskap.
Fiskeredskap indelas (huvudsakligen efter
Sv. Ekman) i följande grupper:
I. Stillastående
instängningsredskap, konstruerade så, att fisken skall
gå in i dem men ej hitta ut:
1. Redskap med trattingång eller strut:
Tinor och mjärdar, kräft- och
hummerburar äro strut- eller trattformiga burar
av garn- eller metalltrådsvävnad, spänd över
bågar eller ringar av trä eller metall, eller
flätade av spjälor eller vidjor. Tinor och
mjärdar, som brukas för sik- och laxfiske,
anbringas i starkt forsande vatten med mynningen
nedåt strömmen, i öppningen mellan stenkistor
eller stängsel av stockar och stänger eller ris;
de upplyftas vid vittjningen. Kräft- och
hummerburar äro smärre redskap, som nedsänkas
till botten utan några sidostängsel.
Ryssjor, strutformiga garnredskap med en
stomme av tvärgående träbågar eller ringar,
som hålla redskapet utspänt i tvärriktningen,
under det att det vid utsättningen spännes i
längsriktningen och fästes vid stenar eller
störar; de äro ofta försedda med lodrätt spända
ledgarn (armar), som leda fisken till redskapets
mynning. De användas i synnerhet för fångst
av vårlekande fiskar på grunda lekplatser.
För lake användes jämte vågrätt satta ryssjor
även hängryssjor, hängande med
mynningen nedåt och en kort till botten räckande
ledarm. Storryssjor, som hava en
betydande storlek och äro försedda med en lång
landarm samt sidoarmar, vilka bilda en yttre
förgård och omfatta en betydlig sträcka,
användas företrädesvis efter norrländska kusten,
i synnerhet för sikfiske.
Ålhommor äro finmaskiga ryssjor med
2—3 innanför varandra belägna ingångar; de
användas huvudsakligen för fångst av den på
sensommaren och hösten ut till Atlanten
vandrande blankålen vid kusterna från Roslagen
till Öresund och vid Västkusten.
Laxkistor eller laxkar, större,
lådliknande fångstinrättningar med väggar av
träspjälor, eller järntenar. De äro faststående;
fisken upptages ur dem med håv.
2. Fasta inhägnader, omgivande en med
undantag för ingångsöppningen sluten gård,
fiskegårdar, karsinapator, större
inhägnader, varur fisken, huvudsakligen lax
och laxöring, upphämtas med not, användas
endast i Norrbottens laxälvar. Laxminor,
stora inhägnader med täta väggar; fisken, lax,
uppsamlas genom inhägnadens torrläggning.
3. Vrakfisken, redskap avsedda att
fånga fisken, som nedgår (»vräker») utför
strömmen, varvid det forsande vattnet hindrar
fisken att taga sig ut. Vrakhus äro byggda
med sidoväggar och ofta även botten av
spjälor, mellan vilka vattnet bortrinner, medan
fisken, vanligen lax, stannar kvar. Ålkistor
äro byggda efter samma typ. Lanor
utgöras av en i en smal kil eller spets slutande
nätsäck, som med den vida änden är
uppspänd på en 4-kantig ram; användes att i
forsar fånga nedvandrande ål.
4. Katsor, ett urgammalt slag av
fiskegård, bestående av lodrätt stående spjälor,
oftast försedd med en liknande mindre
inhägnad på vardera sidan; en ledarm för från
stranden till ingångsöppningen; fisken upptages med
håv. För fångst av braxen, gädda o. a. större
insjöfisk i stillastående eller svagt rinnande
vatten.
5. Ålfällor, lådor av bräder, dit ålen
lockas av utsatt bete (ekorrkroppar, kråkor l. annat
rått kött). Ålen intränger genom i väggarna
borrade hål med en på insidans överkant fäst
skinnlapp, som skjutes undan av den
inträngande fisken men hindrar utgåendet. Brukas blott i
Orsa och Los finnmarker.
II. Not, instängningsredskap av nät, som
drages genom vattnet antingen upp på en jämn
strand eller upp i båten. 1. Kilnot är på
mitten eller närmare den ena änden försedd
med en säckformig kil med tätare maskor,
i vilken fisken samlas vid notdragningen.
2. Landnot, vad, not utan kil, drages
antingen i land, varvid den mellersta delen
slutligen bildar en säck, vari fisken samlas, eller
ock föres i spiral, spiralnot, i vilken fisken
skrämmes in. Snurrevad, en not, som föres
ut turvis åt olika håll från en förankrad
kutter och drages in till denna med hjälp av
motsvarande långa draglinor, användes i
Kattegatt för fångst av flatfisk.
3. Snörpvad, en killös not, som lägges i
ring och vid upptagningen tillsnörpes i nedra
kanten medelst en draglina. Ungefär liknande
snörpnotar begagnas vid insjöfiske i Jämtland.
4. Trål (trawl), en kilformig not utan
armar, släpas utefter botten, dragen efter
fartyg. Användes vid det stora havsfisket i
Nordsjön—Kattegatt för fångst av flatfisk, kolja,
sill m. m.
III. Nät, längder av garnvävnad,
kantade med grövre linor (telnar). 1. Enkla
nät bestå av enkel garnvävnad, vars grovlek
och maskstorlek äro avpassade efter den
eftersträvade fiskens form och storlek, för att fisken
skall insnärja sig och med gällocken fastna i
maskorna. De kallas nät med lös
läggning, då de kvarhållas i läge endast med
flöten och sänken. De kunna ss. sättgarn
l. skötar sättas invid botten eller hållas
svävande i vattnet, i båda fallen försedda med
nätprick, som underlättar igenfinnandet, eller
ock fästas som drivgarn l. drivnät
vid en båt. Hit höra strömmingsskötar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
