Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häststambok ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5"
dorn, i främsta rummet dess inägojord men även
dess byggnader, hägnad, vägar m. m.,
underhållits. Jordens h. innebär väsentligen
vidmakthållandet av dess fruktbarhet genom
bearbetning, dikning, gödsling och övrig brukning.
Genom dålig h. blir jorden utsugen, svårarbetad,
ogräsfylld, och hennes fruktbarhet nedgår
alltmer, vilket ej omedelbart utan blott småningom
kan avhjälpas. I lagen gäller därför som
grundsats skyldighet för brukare att väl hävda
jorden.
För att trygga vidmakthållande av jordens
goda hävd är i arrendelagarna intagna vissa
bestämmelser, ss. förbud att bortföra gödsel
och stråfoder (se Arrende: Hävd), och dessutom
brukas att i arrendeavtal intaga en del
ytterligare bestämmelser i detta syfte, ss.
skyldighet att hålla visst antal djur, ej odla
mognande säd flera år å rad (tve-, tre-säde) o. s. v.
2. Hävd betecknar även lång, oavbruten
besittning av i god tro förvärvad egendom som
grund för rättsskydd åt innehavet. Enligt K. f.
2a/4 1881 är 20-årig h. fastställd: »Har någon i
god tro åtkommit fast egendom och den efter
vunnen lagfart såsom ägare besuttit utan
avbrott under 20 år, då må ej klander, som därefter
på grund av äldre rätt instämmes, emot
hävden gälla». Jfr Lagfart.
Häxkvast kallas å träd och buskar
förekommande, i regel av parasitiska svampar
framkallade missbildningar, bestående i en tät gyttring
av merendels korta, upprättstående skott. På
avstånd ha häxkvastar en viss likhet med
skatbon, i synnerhet då träden äro avlövade.
— De flesta häxkvastar framkallas av en grupp
svampar, kallade Exoascus, på svenska
stundom blåssvampar, emedan vissa av
dem förorsaka blåslika uppsvällningar på blad
av vissa växter. Mest omtalade äro häxkvastar
på körsbärs- och plommonträd. På de förra
orsakas h. av Exoascus cerasi Fuckel, på
plommon- och krikonträd av E. insititice Sad.
Då h. drager till sig vatten och näring från den
»modergren», på vilken den uppstår, torkar
denna snart i toppen. På häxkvastens grenar
utvecklas bladen tidigare än på de friska
grenarna, varigenom h. även på försommaren
skarpt avsticker från den övriga kronan,
men bladen å h. vissna också tidigare än å de
friska grenarna och avfalla mitt i sommaren.
Mera sällan utvecklas blommor å
häxkvastar-na. Häxkvastar på körsbärsträd ha stark lukt
av kumarin (se d. o.).
Svampens förökningsorgan, sporerna, bildas
på bladen och smitta knopparna, å vilka bildas
en svampvävnad (mycelium), som intränger
i det skott, som utvecklas ur knoppen, men
icke växer in i den »modergren», på vilken den
smittade knoppen sitter. Häxkvastar kunna
bliva flera år gamla, och stundom tilltaga de
vid högre ålder i växtkraft. Häxkvastar å
fruktträd böra snarast möjligt bortskäras,
helst på våren före lövsprickningen, och även
sådana, som förekomma å vilda träd i
trädgårdens närhet, böra borttagas.
Ä björk framkallas ej sällan h. av en svamp,
närbesläktad med de båda ovan nämnda.
Å berberis förekomma häxkvastar, som orsakas
av en rostsvamp. Denna, som uppträder redan
under maj månad, är en annan art än den, som
framkallar svartrost (se Rostsvamp). Även
gallkvalster kunna förorsaka h.-bildningar,
t. ex. på björk och hassel. E. H—g.
Hö beredes av friskt gräs och annat
grön-skördat foder för att med minsta möjliga
förlust av näringsinnehåll överföra dem i så torrt
skick, att de kunna förvaras utan att undergå
jäsning, mögling eller andra värdeminskande
omsättningar.
Hötillgång. I äldre tid skördades hö
uteslutande å naturliga gräsmarker, men med
dessas fortgående uppodling till åker har den
minskade tillgången på ängshö i viss mån
ersatts genom höodling å denna. Med stigande
intensitet i lantbruket har dock vanligen
vallodlingen åter inskränkts för ökad sädes- och
rotfruktsodling, under det att å andra sidan
odling av grönfoder utsträckts, delvis, särskilt
i Norrland, för beredning av hö. —
Hötill-gången växlar därför mycket; den är
jämförelsevis ringa i de intensivt odlade delarna av
Syd-Sverige, men störst i de ängsrikare
landsdelarna, särdeles i Norrland; enligt
kontrollföreningarnas redogörelser utgör höet i
Malmöhus län omkring io, i Uppland 16—17, i
Gästrikland omkring 30 och i övre Norrland
ända till 50 % av kornas utfodring.
Höprocent. Förhållandet mellan det
gröna fodrets och det torkade höets mängd
beror av värderas vattenhalt; vanligen växlar
utbytet av hö med den vid god bärgning vanliga
vattenhalten, 16—17 %, mellan 20 och 25 %
av det friska fodrets vikt; sent skördat gräs
kan dock lämna betydligt högre höprocent.
Näringshalt och fodervärde
växlar med:
1. Växtslaget. Baljväxterna äro rika
på äggvita och askbeståndsdelar men hava
lägre halt av kvävefria extraktämnen och
växttråd än gräs. Andra bladrika örter ha i
allmänhet högre halt av kvävefria
extraktämnen men lägre av växttråd. Starr liknar
till sin kemiska sammansättning gräs men är,
särdeles i utvuxet tillstånd, hårdare och
smaklösare. Andra halvgräs, ss. tåg, säv och dun, äro
i detta avseende än sämre, och myrhö, vari de
ingå i större mängd, står därför mycket lågt
i näringsvärde. I vanligt vall- och ängshö är
huvudsakligen mängdförhållandet mellan
baljväxter och gräs avgörande för skillnaden i
höets egenskaper och värde, ss. ock synes av
nedan anförda medeltal för olika höslag.
2. Klimat. I stort sett har hö i norra
Sverige högre näringsvärde än i sydligare
landsdelar. Detta tillskrives delvis det ihållande
solljuset men torde även bero därpå, att väx-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
