- Project Runeberg -  Lantmannens uppslagsbok /
966

(1923) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sandsten ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

966

moinei Lem., en trädgårdssort av franskt
ursprung, har små men mycket välluktande
blommor, övervintrar ännu i mellersta
Norrland.

Schweinfurtergrönt, Schweinfurtergriin. Se
Insektdödande medel.

Schweizerost. Se Emmenthalerost.

Schäferi (av det tyska Schäfer =
fåraherde), en förr vanlig beteckning för en större
fårahjord och får huset. Statens stamhjordar
av får kallades stamschäferier. Se Fårskötsel.

Scilla, ett till liljefamiljen, Liliaceœ,
hörande släkte med bladig lök och 6-taliga,
regelbundna, vanligen blå blommor. De
sydeuropeiska 5. amoena L. och S. bifolia L. samt den
sibiriska S. sibirica Andr. odlas i kruka och på
fritt land och höra till våra täckaste och
tidigaste vårblommor, föga senare än blåsippan.
De uthärda vintrarna ännu upp i Mälardalen.

Scirpus. Se Säv.

Sciurus. Se Ekorre.

Sclerotinia. Se Fruktträdmögel,
Gurksjukdomar, Klöverröta, Rotfruktsröta.

Scolecotrichum. Se Gråfläcksjuka.

Scolytus. Se Barkborrar.

Scomber. Se Makrill.

Scorzonera. Se Svartrötter.

Secale. Se Råg.

Seland, ångermanlänskt åkermått, 1/24
gärdemantal.

Selbrott. Se Brytsår.

Seldon, Sele. Hästselen förekommer av
två olika typer: bog- eller 1 o k s e 1 e
samt bröst- eller bringsele. Vid den
förra överföres kraften genom två på
bogbladens främre rand vilande sidostycken,
lokor, vid den senare genom en över bringan
liggande rem, bröstrem eller brösta, som
uppehälles med en smalare över mankammen
löpande rem och baktill direkt fortsättes av
draglinorna. Med den förra kan hästen
utveckla större kraft, emedan kraftens
utgångs-och överföringspunkter nära sammanfalla och
emedan lokorna få en större anliggningsyta
än bröstan och vila mot ett till sin anatomiska
byggnad därför mera lämpat kroppsparti.
Bröstan åter erbjuder fördelen, att den passar
till olika hästar utan omspänning.

Bogselar finnas av olika typer, allt efter
som de äro försedda med 2 lokor (bogträn),
upp- och nedtill sammanhållna medelst
remmar eller kedjor, eller med halvkoller,
som äro lokor med övre ändarna inböjda och
förenade med en ledgång, eller med
helkoller, bestående av en stadig ringbossa
med sidostycken av järnbyglar. Lokselarna
äro det för tung körning mest passande och
vid lantbruket allmänt använda seltyget. De
hava framför övriga typer den fördelen, att de
genom omspänning upp- och nedtill tillåta en
betydande förändring med anpassning i
storlek, vidd och ställning efter hästens
kroppsform och hull. Koller användes huvudsakligen

på lyxseldon. Brösta används i stället för
loksele, då hästen blivit bruten i lokstaden, men
den hindrar bogens rörelse och anbringar ej
dragkraften i den fördelaktigaste punkten.
Den bör användas endast vid körning med
draglinor och svängel, aldrig med fasta skälmar
eller skaklar. Lokornas form skall svara mot
lokstadens. Sedd framifrån skall lokans insida
förete en vulst svarande mot fördjupningen
i halsens sidokontur samt därnedanför en
kraftig utsvängning för att giva plats för de
vid halsens nederkant löpande musklerna och
bogleden. Nedtill svänges lokan in för att

Lokor klädda med oljeduk.

genom sammanspänningen medels lokremmen
med den andra lokan hindras att vrida sig
på lokstaden. Mot bakkanten bör vulsten
övergå i en mera rak linje, för att passa efter
bogbladskammens främre längdmuskel, och
vara lägre, för att ej trycka bogleden och
bogbladets övre del. Lokornas form bör
naturligtvis i viss mån tillpassas efter hästarnas olika
kroppsbyggnad. En lös bössa har fördelen,
att den småningom noga formar sig efter
hästens former. Dragkrampan, från vilken
draglädret eller draglinan utgår, skall sitta
över vulstens mitt. Det stundom gjorda
påståendet, att denna utgångspunkt för draget
är för låg och bör vara mitt på bogbladet, den
punkt kring vilken bogbladet vrider sig, är
oriktigt, emedan bogbladet ej vrider sig kring
denna punkt utan pendlar från övre sin ände.
Kraftens utgångspunkt är något nedom
mitten och dragkrampans vanliga plats därför
riktig.

Lokorna kunna, om de äro väl skurna, vara
mycket användbara även oklädda, ty »ett
gott hull är bästa bossan». Vanligen bruka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 08:55:56 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lantuppsl/0976.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free