Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spattknöl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i°35
Orsaken till s. är vrickning eller
överansträngning av leden, och hästar med svaga
eller felaktigt byggda hasar (smala, knipta,
skeva, för raka eller krokiga) angripas
lättare; då dylika felaktiga hasformer ofta gå i
arv, kan anlaget sägas vara ärftligt, ehuru
själva sjukdomen ej är det. Första tecknet
på s. är halta, och egendomligt för spatthälta
är, att den alltid är starkast i början och kan
i lindriga fall alldeles försvinna, då hästen
varit i rörelse en stund. Man brukar därför
vid undersökning för s. hålla upp hästens
bakben ett par minuter och därefter låta honom
trava, då hältan även i lindrigaste fall brukar
tydligt framträda vid de första stegen.
Finner man därjämte vid jämförelse mellan
hasar-na någon ojämnhet å hasens inre kontur, är
diagnosen tämligen säker. Hos hästar, som
länge lidit av s., märkes dessutom ofta, att
korset på ena sidan är något lägre på grund
av förtvining (atrofiering) av musklerna, till
följd av att hästen sparat det sjuka benet.
Då benbildningen lett till fullständig samman
växning av småbenen, kan hältan helt och hål
let försvinna, och man kan därför finna hästar
med betydande spattknölar utan halta.
Stundom finnes, särskilt hos ädla hästar, en skarp
avsats vid hasens övergång i skenbenet, utan
att konturstöringen är beroende på sjuklighet;
hasen säges då vara markerad, vilket
icke bör förväxlas med spatt.
Behandlingen vid s. går ut på att
åstadkomma sammanväxning mellan
småbenen och består i användning av skarpa salvor
eller, som verksammaste medel, bränning.
Hästen bör därefter hållas i stillhet under minst
4—6 veckor.
Blodspatt benämnes en åkomma som
består i en utvidgning av en blodåder
(åderbrock) , spattådern, som går snett över
hasen, där spattknölen brukar ha sitt säte,
och kan till det yttre förväxlas med en sådan,
men den är mjuk och medför ingen olägenhet
för hästen. Se Bråck.
Harspatt visar sig i en utbuktning på
hasens bakre kontur. Orsaken är ofta endast
ett byggnadsfel, beroende på att nedre änden
av hasbenet eller övre änden av yttre
griffelbenet är mer än vanligt utstående, och är i
sådant fall endast ett skönhetsfel utan
betydelse för hästens användning.
Konturstöringen kan även bero på, att hasbenet och
skenbenet ej gå i fullt samma riktning utan bilda
en m. 1. m. tydlig vinkel, s. k. felaktig
inskening, som alltid anger en svagt
byggd has. Harspatt är dock ofta även en rent
sjuklig process, beroende på inflammation
i benhinnan på hasens bakre yta, förorsakad
av slag eller stötar och åtföljd av en m. 1. m.
riklig benavsättning (överbens- eller
exo-stosbildning), s. k. hård harspatt.
Konturstöringen kännes då hård och ojämn.
Så snart inflammationen i benhinnan och exo-
stos- (överben-)bildningen är avslutad,
medför den hårda harspatten ingen olägenhet.
Stundom beror utbuktningen på försträckning
av hasens bakre förstärkningsband.
Ansvällningen är dä mera jämn, kännes mjuk,
stundom även ömmande och förorsakar då även
halta. Ansvällningen kan också utgå från
böj-senorna eller djupa böj senans senskida eller
förstärkningsband vid hasen och föranleder
även då halta, som dock vid lämplig
behandling plägar försvinna efter 2—6 veckor. Ofta
kvarstår dock ansvällningen, även sedan
hältan försvunnit, och är då mera att betrakta
som ett skönhetsfel, men man kan dock befara,
att sjukdomen och hältan vid ansträngning
skola återkomma. Hos nyfödda föl förekommer
en sådan upphöjning på hasens baksida
normalt, men försvinner, då hasen vuxit ut och
leden vunnit tillräcklig stadga.
Behandling förekommer naturligtvis endast vid de
former av harspatt, som bero på inflammation,
och består då till en början i användning av
isomslag eller andra kylande medel och
därefter skarpa salvor eller i svåra fall bränning.
Oxspatt (k ospatt, skakel-
spatt) består i en ansvällning på hasens
yttre sida, vanligen en följd av slag (t. ex.
mot skaklarna), som framkallat inflammation
i benhinnan med därav följande
benavsättning. Så länge inflammationen kvarstår,
kan halta förekomma, men i regel medför
åkomman ingen olägenhet. Ofta beror
upphöjningen endast därpå, att griffelbenshuvudet
och tärningbenet eller nedre änden av
hasbenet är mer än vanligt utstående, ett
byggnadsfel utan betydelse.
Vattenspatt består i en ökad
vätskeansamling i hasleden (kronisk serös
ledinflammation, se Ledgångarnas sjukdomar, Galla 2.),
med därav följande utspänning av ledkapseln,
och visar sig därför som en utbuktning å
hasens inre främre kontur (i hasvecket över
spattkammaren, se Has). Åkomman, som
även kallas hasledgalla eller i lindriga
fall fyllda pannor, förekommer
oftast hos tyngre hästar och medför i allmänhet
ingen direkt olägenhet, men angiver alltid
ett visst svaghetstillstånd i hasen, som gör
den mera mottaglig för akuta inflammationer,
t. ex. vid lindriga vrickningar eller
överansträngning, och gör, att halta därvid lätt kan
uppstå. Hos ädlare hästar med torrare
konstitution bör felet alltid anses vara av större
betydelse; ävenså om kapseln är starkt
utspänd och förtjockad, då en viss stelhet i
leden uppstår. Jfr Galla 2. E. N—m.
Spattknöl. Se Spatt.
Spattåder. Se Bråck, Spatt.
Spenar. Se Juver.
Spenat, Spinacia, av målleväxternas
familj, Chenopodiaceœ, är en ettårig ört med
breda, saftiga blad, små, gröna, enkönade
blommor, han- och honblommor på skilda stånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
