Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unkenhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1140
vänstra. De äro bönformiga med den konkava,
djupt inskurna sidan vänd- inåt mot
medellinjen. Genomskäres en njure på längden,
synes ett yttre, mörkare lager,
barksubstansen, och ett inre ljusare,
märgsubstansen, samt närmast den konkava sidan en
hålighet, njurbäckenet, i vilket
märgsubstansen inskjuter som en konisk papill,
njurpapillen. Njursubstansen består av
en mängd fina, tätt liggande rör, u r i n k
a-n a 1 e r, som samla sig till grövre stammar,
vilka utmynna på njurpapillen.
Njurkanalerna bestå av en tunn hinna, på insidan beklädd
med ett epitel-lager, och avslutas i sin övre
ända med blåsformiga utbuktningar, i vilka
inmynna de finaste förgreningarna av
njurartärerna, som omspinna njurkanalerna.
Dessa upplösa sig där i en kapillärslinga, som
bildar des. k. Malpighiska
kropparna, i vilka urinavsöndringen egentligen
försiggår. Sedan blodet passerat dessa kroppar
och där avlämnat de ämnen, som skola
avsöndras, samlas det åter till de från njurarna
avledande njurvenerna. Hos idisslarna bestå
njurarna av flera koniska eller pyramidformiga
delar, vända med basen utåt och med
spetsarna inskjutande i njurbäckenet, så att där
finnas flera njurpapiller; den del av
njurbäckenet, som omfattar dessa, kallas
njur-bägare.
Urinorganens uppgift är att ur
blodet bortföra överflödigt vatten och
överskott av lösliga oorganiska salter samt i
blodet upptagna främmande ämnen och vissa
vid ämnesomsättningen bildade
förbrukningsprodukter, särskilt de vid de kvävehaltiga
näringsämnenas sönderdelning avskilda
urinämne, urinsyra och hippursyra, som endast
på denna väg kunna bortföras ur kroppen.
Urinens mängd växlar ej blott hos de olika
djurslagen utan även hos samma djur,
beroende huvudsakligen på den yttre
temperaturen och mängden upptaget vatten i fodret
och i dryck. Vid hög temperatur avgår
nämligen mera vatten genom avdunstning från
kroppens yta och lungorna och blir urinen
mera koncentrerad. Vid låg temperatur
regleras däremot kroppens vattenhalt mer
övervägande genom urinen, vars mängd då ökas.
Den avsöndrade urinen samlas först i
njurbäckenet och avledes därifrån genom
urin-ledarna, två långa rör (hos hästen ungefär av
en gåspennas tjocklek), som gå på insidan av
landen till bäckenhålan, där de inmynna i
urinblåsan, som tid efter annan tömmes.
Urinblåsan ligger hos han djuren
omedelbart under ändtarmen men hos hondjuren
under livmodern och slidan, sträckande sig
i fyllt tillstånd ungefär till främre
bäckenranden, och rymmer hos hästen 3—4 1. Både
blåsan och urinledarna bestå av en
muskelmembran av såväl ringformigt som
längsgående glatta muskeltrådar och beklädas på in-
sidan av en slemhinna och utvändigt av
bukhinnan, som även bildar en del band, vilka
hålla urinblåsan i sitt läge. Bakåt övergår
urinblåsan med sin avsmalnande del,
blåshalsen, i urinröret, vilket utmynnar
hos handjuren i spetsen på hanlemmen och
hos hondjuren i botten på slidan. Urinröret
omgives i sin främre, närmast blåsan liggande
del, av en villkorlig muskel, den Wilsonska
muskeln, som tjänstgör som slutmuskel för
blåsan. E. N—m.
Urinorganens sjukdomar hava sitt säte
dels i njurarna (se Njursjukdomar), dels i de
avledande urinvägarna, ss. blåskatarr,
urinstenar och urinstämma.
Blåskatarr kännetecknas av
urin-trängningar, urinen avgår i små mängder, är
grumlig och mer tjockflytande, slemmig och
stundom blodblandad. Behandlingen består i
användning av urindrivande medel, ss.
pottaska, karlsbadersalt, kamomillte, eller sådana
som verka desinficerande på urinen, ss.
salicylsyra eller hexametyléntetramin, och vid
långvariga fall sköljning av blåsan med 2—3 %
borsyrelösning eller 1/2 % tanninlösning.
Urinstenar uppstå genom att vissa
av urinens beståndsdelar till följd av för stark
koncentration, stagnation i blåsan, vissa
jäsningsprocesser m. m., utfällas och bilda fasta
partiklar, som bestå huvudsakligen av
kolsyrad, fosforsyrad, urinsyrad och oxalsyrad
kalk. Genom att dylika stenar fastna i
urinröret, kan urinavgången försvåras eller hindras
och s. k. urinstämma, stranguri,
uppstå. Symtomen därvid visa sig i stor oro,
koliksymtom, djuren intaga ofta ställningar
som för att urinera, utan att urin alls kommer,
eller avgår den blott droppvis. Vid
undersökning genom ändtarmen kännes blåsan starkt
utspänd. Urinstämma på grund av urinstenar
förekommer egentligen endast hos handjur,
och i synnerhet hos tjurar och oxar, vilkas
urinrör är betydligt trängre än hästens, och vilkas
hanlem i sitt normala läge ungefär vid mitten
bildar en stark S-formig krök, där stenarna
oftast fastna.
Behandlingen består i operation, som måste
överlåtas åt veterinär; det är av vikt, att den
göres i tid; om urinavgången varit avstängd
över ett dygn, kan urinblåsan brista, vilket
i regel medför döden. E. N—m.
Urinstenar, Urinstämma. Se Urinorganens
sjukdomar.
Urinsyra är en i människans och
kött-och mjölkförtärande djurs urin liksom i guano
förekommande organisk syra,
trioxipu-r i n, C503.N4H4, vilken liksom dess salter
är svårlöslig i vatten och genom urinjäsning
sönderdelas under bildning av ammoniak.
Urinämne, k arbamid, CO. (NH2)2, är ett i
vatten lätt lösligt, i ofärgade nålar
kristalliserande ämne, som bildas som
slutprodukt vid äggviteämnens och amiders sönder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
