Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vindskiva ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4>-*.-"<£-C~~-
. Kvist och gir vuxenhet minska böj
hållfastheten.
Tungt och hårt v. har i regel sämre
klyvbarhet än löst. Grova eller talrika
märgstrålar öka dock klyvbarheten (ek), likaså
ett regelbundet, rätlinigt fiberförlopp.
Lättkluvna trädslag äro sålunda gran, tall, ek, ask,
bok och al, medan alm, apel, björk och
poppel-arter äro mer svårkluvna. Vresighet och
masur göra virket svårkluvet.
Elasticiteten är alltid störst hos de
hårdare trädslagen och minskas vid fuktighet
och värme. Den är hög hos alm, ask, bok, ek,
gran, hassel och lärk, god hos asp, björk och
lind, ringa hos al, tall, poppel.
Segheten däremot är i regel störst
hos de lösare trädslagen och tilltager med ökad
fuktighet och värmegrad. Den ökas genom
virkes basning, men minskas i köld, varför vid
avverkning skador å kringstående träd bliva
större i köld än i milt väder. Björk, en och
skuggvuxen gran äro mycket sega.
Bränslevärdet står även i nära
förhållande till torrvikten, om än även andra
faktorer, såsom hartshalt och virkets sätt att
förbrinna, ha en betydande inverkan. Enligt
tyska undersökningar är bränslevärdet hos
olika trädslag, om stenkolets bränslevärde =
ioo, ungefär följande: avenbok 28, ek 26, ask
och bok 24, björk och lönn 23, tall 20, gran 19,
poppel 14. Vattenhalten verkar starkt
sänkande på bränsle värdet. Se Bränsle.
Varaktigheten är vanligen störst hos
tunga och hårda trädslag samt förhöjes av
inlagrade harts-, terpentin- och garvämnen och
är därför i regel större hos kärnveden än hos
splinten.’ Svåra skadegörare å såväl växande
som upparbetat v. äro röts vampar och.
skadeinsekter, vilka livnära sig av vedens olika
beståndsdelar, men därjämte är v. utsatt för
förruttnelse,- och förmultningsbakteriers
verksamhet. Då samtliga dessa organismer fordra
tillgång på luft, näring, fuktighet och värme,
kan virkets varaktighet förhöjas genom
inskränkning av någon av dessa betingelser,
t. ex. förmedelst ständig förvaring under
vatten (ringa lufttillträde), eller genom torkning
och torr förvaring (ringa fuktighet).
Vinter-fällt v. är varaktigast, emedan dess halt av
lösliga ämnen då är minst, flottat virke
varaktigare än oflottat, därför att de lösliga
ämnena utlakats under flottningen. Genom
impregnering (se Konservering) med för svampar
och bakterier giftiga ämnen kan
varaktigheten avsevärt förhöjas; likaså i viss grad
genom anstrykning med oljor, färger, tjära o. d.,
vilka alla äro avsedda att utestänga luft och
fuktighet. E k är vårt hållbaraste trädslag.
Varaktiga å alla områden äro även alm,
kärnfura, lärk och senvuxen, finringad
gran. Bok och a 1 äro hållbara under
vatten, däremot icke i fria luften. Ask är
ett starkt och varaktigt v. inomhus, men ej
1183
vid användning i växlande fuktighet. Det
samma gäller även lönn och lind.
Björk är ett j ämförelsevis ovaraktigt
trädslag. Asp är varaktigt i fria luften
(gärdsel, takspån) samt vid jämn fuktighet
(täckdikningsvirke), men är däremot otjänligt
i jordytan, t. ex. såsom stolpar o. d.
Färg, lukt och smak: Hos trädslag
med färgad kärna är virket i regel starkare och
värdefullare, ju mörkare det är; hos sådana
träd däremot, som sakna utpräglad kärna,
t. ex. bok och björk, är ljust (yngre) Virke
hårdare än mörkare. Vid möbeltillverkning
är virkets färg av betydelse, men än
föredrager man där en ljusare färg, än en mörkare.
— Lukt hos v. räknas sällan som en
förtjänst, så dock t. ex. hos weichselträ, men
däremot oftast som olägenhet, i det att lukten
kan övergå till ämnen, som komma i beröring
med virket; sålunda gör kådhalten barrträ
olämpligt till smördrittlar, emedan lukten
och smaken sprida sig till smöret, liksom
träull berett av dessa trädslag är mindre lämplig
till packning av frukt. Gran användes, pa
grund av sin lägre kådhalt, hellre än tall till
låd virke. Till smördrittlar användes bokvirke,
emedan detta nästan fullständigt saknar lukt
och smak. Mörkare bokved, s. k. rödved, är
oanvändbar till detta ändamål.
Virkessortiment:
Sågade trävaror (se Sågning).
Rundvirke ären gemensam benämning
för råvaran till sågning (se Timmer),
pappersmassefabrikation (se Pappersved) och
kolning (se d. o.), men innefattat även
exportvarorna pitprops (se d. o), spiror och Slanor
samt tändsticksvirke, telegrafstolpar,
stängselstolpar och slanor till järnvägsstängsel
m. m. Med spiror menas avkvistat tim*
mer av gran (stundom furu) från 6 till 15—16
tum på mitten och 36—80 fots längd. Spiror
användas till master, rår, ställningsvirke o. d.
och böra därför vara raka, jämn vuxna, fria
från röta och så kvistfria som möjligt. Vid
export tillyxas de ofta, huvudsakligen för
lastningens skull, 1 a 1 x/2 fot * rotändan, så
att de där erhålla cylindrisk form. De säljas
per styck eller per load om 50 eng. kbf.
Klenare dimensioner kallas slanor.
Till tändsticksvirke användes förr
uteslutande asp; numera brukas även andra
trädslag, såsom björk och al. Virket, som
säljes pr. eng. kbf. eller kbm. verklig massa och
sålunda inmätes i eng. fot och tum eller m.
och cm., skall vara obarkat och så friskt,
rät-vuxet och kvistfritt som möjligt. En skarpt
begränsad, mindre kärnröta får förekomma,
men orsakar, i likhet med större kvistar,
avdrag. Telegrafstolpar skola vara av
rakvuxen furu. Endast en sidokrök å 10 cm.
i en riktning tillåten. De huggas vanligen av
9 m.. längd med en toppdiameter av minst
15 cm. och säljas pr styck. Stol pär till
VplMMiif!Mff|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
