- Project Runeberg -  Lantmannens uppslagsbok /
1225

(1923) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ärftlighet, Ärftlighetslära - Ärjkrok - Ärjning - Ärla - Ärter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

även kombinationer mellan dylika könsceller
måste bliva vanligare än övriga kombinationer.

På ärftlighetsforskningens område har efter
hand en oerhört rik litteratur sett dagen. Av
arbeten på vårt språk må här hänvisas till
följande: H. Juhlin Dannfelt: Jordbrukets
bok, Jordbruksläran 2:dra upplagan 1916.
H. Nilsson-Ehle: Den moderna
ärftlighets-läran och dess betydelse för växtodlingen, 1913.
W. Johannsen: Ärftligheten i historisk och
experimentell belysning, till svenskan av
Robert Larsson 1918; Nils von Hofsten:
Ärftlighetslära 1919; Hans Tedin: Växtförädling, Den
mindre jordbrukarens handbok, del XXXVII,
1919.                H. T—n.

Ärjkrok. Se Årder.

Ärjning. Se Årder.

Ärla, Motacilla, småfåglar av tättingarnas
ordning, med sylformig näbb, lång stjärt och
långa ben. Springa livligt med vippande stjärt.
Flyttfåglar. Leva av insekter och äro såsom
nyttiga fridlysta. (Se Fåglar, 3.) Vanligast är
sädesärlan, M. alba, L., vitgrå med svart bröst
och stjärt. Gulärlan, M. flava L., lever
mest på fuktiga platser. De lägga 5—6 ägg
med mörka fläckar på vitaktig botten hos den
förra, gulaktig hos den senare arten.

Ärter, Pisum, ett baljväxtsläkte, fam.
Leguminosœ, utmärkt genom rikt klängande
örtstånd, fåpariga blad, fortsatta med ett
pargrenigt klänge, stora, stjälkomfattande stipler,
1—3-blommiga blomskaft från blad vecken
samt runda eller kantiga frön. Självbefruktas
i regel, men korsbefruktning förekommer,
vilket bidrager till den stora rikedomen på sorter.
I Sverige finnes ingen vild art, men allmänt
odlas dels gula eller gröna åker- och
trädgårdsärter, former av den
vitblommiga, P. sativum L., dels gråärter,
P. arvense L., med brokiga blommor och i
regel med en röd fläck vid stiplernas bas samt
grågröna eller gråbruna ofta fläckiga frön, som
mörkna vid förvaring.

Vitblommiga ä. ha odlats i södra Europa allt
sedan bronsåldern, i Sverige åtminstone från
början av medeltiden, ty de omtalas i de gamla
landskapslagarna. När gråärter, som växa
vilda i Medelhavstrakterna, började odlas, är
okänt. På åker odlas gråärter huvudsakligen
till foder, men användes till följd av frönas
kärva smak numera föga till människoföda;
tidigare brukades dock gråärter mycket i Norrland
till bröd.

De odlade formerna växla i följande
avseenden: Efter baljans mer eller mindre sega skal
skiljer man bland trädgårdsärter mellan
sockerärter, P. s. saccharatum Rchb., vars
baljor i omoget tillstånd äro spröda, så att skalet
kan ätas, samt spritärter med i det inre
så segt baljskal, att endast de spritade fröna
kunna ätas. Märgärter utmärkas av
rynkigt skal; de odlas blott som trädgårdsärter.
Lågvuxna sorter kallas dvärgärter. Inom
vardera av dessa grupper finnas såväl vit-
som brok-blommiga sorter.

De gamla lantsorterna, som hava namn efter
orten (Upplands-, Östgöta-, Stens-ärter) eller
efter utseendet (rapphöns-, russinärter) eller
efter mognadstiden (brådärter), äro i regel
blandningar av flera former med olika egenskaper i
avseende på bördighet, tidighet m. m.; i
senare tid hava åtskilliga rena sorter av högre
värde uppdragits. Bland mera kända och odlade
sorter må nämnas:

I. Åkerärter:

1. Vitblommiga, gula:

Gula lantsorter, Östgöta- och
Upplands-ä., finnas mer och mindre stor- eller
små-fröiga och tidiga; bråd- och rågärter äro
beteckningar för tidiga sorter.

Svalövs kapitalärt, varav en
nyare stam II utsläppts, är en medeltidig,
avkastningsrik kokärt med medelstora, gula eller i
grönt något skiftande frön.

Suttons Early Market, en mindre
storvuxen, tämligen givande sort med gula,
medelstora frön, passar till följd av sin tidiga
mognad i Norrland samt till odling på träda.

Svalövs gyllenärt är en ny,
frodvuxen sort, något senare än Kapitalärt, med
rent gula frön.

2. Vitblommiga gröna: En del
äldre lantsorter, ss. gröna Upplands-, Fyris-ä.
med flera , äro numera till större delen
undanträngda av nyare rena sorter ss.:

Svalövs Concordia-ärt, med
tämligen lågvuxen, i sicksack skjutande styv stjälk,,
sent mognande men med hög avkastning av
stora (1,000 korn 250 g.), blågröna frön.

3. Enfärgade gråärter. Smutsigt
gröna ä. plägade förekomma i gamla, blandade
sorter. Från gröna, vitblommiga skiljas de
genom sin orent gröna färg, som mörknar vid
förvaring och efter kokning, samt genom
mörk navelfläck. Bland förädlade sorter
märkes Svalövs gröpärt, en tidig, mindre
halmrik sort med stora baljor och stora
(1,000-korn omkr. 300 g.), något kantiga, grågula frön.
Giver rik skörd av kärna.

4. Prickiga gråärter:

Norrlands och Dalarnas gråärter
äro gamla lantsorter, ofta en blandning
av olika former, bland dem även med
enfärgade smutsgula frön med mörk navelfläck.
De äro m. l. m. späd vuxna och giva mindre
skörd än de förädlade sorterna, men äro
lämpliga för nordliga trakter på grund av sin
tidighet. Fröna äro små, 1,000 korn väga ofta
endast 50—70 g., och hava besk smak.

Peluschken (pelusker) eller tyska
sandärter
äro en mycket sen och
frodvuxen sort med små baljor och grågula,
violettprickiga, tämligen små frön (1,000 st.
omkring 120 g.). Mycket givande grönfoderväxt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:49:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lantuppsl/1235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free