Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Framställning medelst himmelsglob af himlahvalfvets vigtigaste företeelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eqvatorn, har hon då (231/2 + 90) graders vinkelafstånd
från norra polen. Men efter solen, med detta
vinkelafstånd från polen, kunde befinna sig i horisontens
sydpunkt, måste polens höjd öfver samma horisont, d. ä.
ställets (polcirkelns) geografiska bredd (jfr § 7), vara
180° — (231/2° + 90°) eller 661/2°.
Låtom oss nu undersöka vexlingarne vid norra
polcirkeln i solens middagshöjd och dagliga båge under
årets lopp. Vi se begge tilltaga från den tid, då solen
befinner sig i ♑, och tills hon förbi ♈ hunnit ♋. Vid
sistnämda tid är solens middagshöjd 231/2° + 231/2°
eller 47° och hennes dagliga båge har växt derhän, att
solen icke längre går ned under horisontplanet, utan blott
tangerar det i dess nordpunkt för att åter med ett nytt
dygn höja sig öfver det samma. När solen sedan
förflyttar sig från ♋ genom ♎ tillbaka till ♑, återkomma
i omvänd ordning samma middagshöjder och dagliga
bågar, som under det föregående halfåret.
Begifva vi oss nu inom polcirkeln, allt längre och
längre, så finna vi solen vid sommarsolståndet dröja allt
flera dygn öfver horisonten, men vid vintersolståndet
vara vid pass lika lång tid osynlig. Deraf den långa
arktiska (högnordiska) sommardagen och den nästan lika
långa vinternatten. Antag t. ex., att vi befinna oss på
norra Spetsbergen vid 80° n. br., och inställ
himmelsgloben för denna polhöjd. Vi finna då, att solen redan
innan hon hunnit Skorpionens tecken, har upphört att
gå upp öfver dessa trakters horisont och först, när hon
hunnit ett stycke in i Fiskarnes tecken, begynner åter
att synas. Tiden, som solen behöfver för att tillryggalägga
den del af sin bana, då hon sålunda, förblifver osynlig,
är vid pass 127 dygn och så lång är derföre vid 80°
n. br. den arktiska natten. Den arktiska dagen på samma
ställe är något längre, nemligen 135 dygn, emedan solen
i den del af ekliptikan, i hvilken hon under sommaren
rörer sig, har en mindre hastighet (jfr sid. 29). Men
solens derunder beskrifne väg i ekliptikan är lika lång,
som den hon under den arktiska natten tillryggalägger
eller vid pass 41/2 tecken, jemnt fördelade å ömse sidor
om sommarsolståndspunkten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
