Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Ljudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Annorlunda är förloppet, då en kropp gifver något af
de orediga ljud, som vi kalla dån, slammer, sorl, hviskning,
knall, sus, buller o. s. v. Då aflösa starka och svaga, hastiga
och långsamma dallringar hvarandra utan allt slags ordning.
De olika strängarne i ett klavér eller fortepiano hafva,
som vi veta, hvar sin ton, som med sin så kallade tonhöjd
skiljer sig ifrån de öfriga. Genom sinnrikt uttänkta medel
kan man räkna, huru många dallringar t. ex. en spänd sträng
gör i sekunden. Detta kan man ock efter tagen kännedom om
strängens spänning, storlek och beskaffenhet afgöra medelst
högre räknekonst, utan att man ens behöfver se eller höra
strängen.
Med tillhjelp af sådana medel har man utrönt, att en viss
tonhöjd alltid motsvarar ett visst antal dallringar på sekunden,
utan att det minsta bero deraf, hvilken kropp det är, som
dallrar. Om t. ex. en klockpendel svängde 440 gånger fram
och åter på sekunden, så gåfve han en ton af samma höjd
som den vanliga stämgaffelns. Det antal dallringar eller
svängningar fram och åter, som motsvarar en viss ton, kallas
tonens svängningstal. För att toner skola passa tillsammans
i ett musikaliskt ackord, måste deras svängningstal stå till
hvarandra i ett mycket enkelt förhållande. Så t. ex. förhåller
sig antalet svängningar för den ton, hvilken är en oktav
högre än en annan, till den lägre tonens svängningar som 2
förhåller sig till 1, för den ton, hvilken kallas stora tersen,
som 5 till 4, för qvinten som 3 till 2, o. s. v.
Då fiolspelaren framlockar den rika mångfald af toner,
som med hans instrument kan åstadkommas, använder han
omedvetet dessa och andra sifferförhållanden: med ena
handens fingrar afmäter han den stränglängd, hvilkens ton han
önskar höra. Vid blåsinstrument försättes luften i dallring genom
de luftströmmar, som med anblåsningen åstadkommas. Den
uti instrumentet inneslutna luftpelaren verkar blott till
förstärkning af de ljud, som uppkomma i luftströmmen. Denne
pelare kan till sin längd förkortas genom att — som vid flöjten
och klarinetten — sidohål på instrumentet öppnas. Vid vissa
blåsinstrument förkortas eller förlänges pelaren genom ändring
af hela instrumentets längd. Vid en sådan förändring af den
dallrande luftpelarens längd uppkomma olika toner. Mot
en längre luftpelare svarar en djupare, mot en kortare en
högre ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
