Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 176. Vargen efter A. E. Holmgren (II)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vargarna ströfva vida omkring. Om dagarna hålla de
sig vanligen dolda i den otillgängligaste delen af skogen,
oftast i ett busksnår eller på någon skogig holme i ett
kärr eller en mosse. I skymningen eller om natten äro de
i rörelse för att uppsöka föda. Om vintern samla sig vargarna
ofta i flockar. Dessa utföra alla sina företag för gemensam
räkning, understödja hvarandra, när de jaga efter byte, och
kalla hvarandra till hjälp genom tjut. De företaga långa
vandringståg, hvilka ofta äro ganska regelbundna, så att
de följa ungefär samma stråk. Icke sällan, i synnerhet om
vintern vid djup snö, går hela flocken i en enda rad, och
den efterföljande trampar så noga i den föregåendes spår,
att det ser ut, som hade blott en enda varg gått fram.
Vargen är näst björnen det största och starkaste
rof-djuret i Europa. Han anställer i allmänhet vida större
förödelse än denna. Han är så stark, att han utan möda
springer med ett får i gapet. Han är dyster och
frånstötande, har skarp hörsel och syn samt därjämte ett fint
väderkorn. I allmänhet är han feg och lättskrämd, men, när
han drifves af hunger, blir han ganska djärf. Det har
händt, att hungrande vargflockar angripit till och med
hästen för släden. Men ytterst sällan har man exempel på
att han anfallit människan. Han är mycket slug och, i
synnerhet då han plågas af hunger, mycket rofgirig. Under
kalla vintrar, då flera vargar slå sig tillsamman, döda de
ofta med glupskhet allt lefvande, som kommer i deras väg.
Vargen kan med skäl anses såsom ett af de mest skadliga
rofdjuren. Han beröfvar skogarna en stor mängd af deras
yppersta villebråd och anställer betydliga härjningar bland
landtmännens boskapshjordar och öfriga tamdjur. Såsom bevis
på vargens glupskhet kan nämnas, att, då han ansättes af
hunger, den starkare vargen angriper och uppäter den
svagare eller sårade kamraten, och att han då icke heller skonar
andra rofdjur. Bäfven uppsöker han, hvar han kan. Med
hunden lefver han i en afgjord fiendskap, och, hvarhelst dessa
djur träffa hvarandra, kämpa de på lif och död. Icke en gång
björnen och lon gå säkra för en skara hungriga vargar, och
de förra måste vid dylika anfall ofta duka under.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
