Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 19. Greta och hennes djur - 11. Kvirr. Efter Eugenie Beskow - 12. Kvirrs död. Efter Eugenie Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och kom nästan alltid, när hon ropade på honom. Han
tyckte om att sitta på hennes axel, och hon fick gärna
stryka honom över fjädrarna. Han hade så vackra fjädrar
nu. Allt det gula och bruna och svarta och vita hade
kommit tydligt fram. Han var en riktigt stilig fågel med sin
rostgula, svartfläckiga strupe, sin vita mage och sina
mörkbruna vingar.
När Kvirr fick vara lös inne i rummen, hade han
allehanda odygd för sig, försökte bada i vattenglasen, pickade
på allt, som blänkte, och drog och slet av alla krafter i
snodder och tofsar. Han var nyfiken på allting och
undersökte ivrigt alla springor och veck, liksom om han trodde, att
det överallt kunde gömma sig något matnyttigt.
Uppefter väggarna hoppade han och knep flugorna med
beundransvärd färdighet. Där Kvirr huserade, behövdes
minsann ingen flughåv.
Ibland, då Kvirr var trött på att flyga omkring, lade
han sig med utbredda vingar mitt i solskenet på
gräsmattan eller trappan till verandan. Han tycktes njuta mycket,
låg orörlig med halvslutna ögon qch småsjöng på ett
underligt, stilla sätt. Det lät, som om det kommit långt bort
ifrån, så fina och svaga toner var det. Det var inte som
riktig fågelsång, och det var inte heller likt Kvirrs vanliga
muntra kvitter. Men det lät så vackert, om ’man lyssnade
noga efter. Nog var Kvirr rolig, när han var i sitt skojiga
lynne, men han var aldrig så söt, som när han låg i
solskenet och sjöng.
När han nu snart blev en fullväxt fågel, som flög
högt upp i luften och långt bort i skogen, skulle han ändå
alltid komma tillbaka igen till Greta i barnkammaren. De
vilda fåglarna skulle inte kunna locka honom bort, för
Kvirr kände, att han hörde hemma hos Greta,
människobarnet.
Efter Eugenie Beskow.
12. Kvirrs död.
Den lilla snöskatans kvittrande, muntra liv skulle inte
bli långt. Greta hade nästan glömt bort att ängslas för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
