- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
108

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 34. Svante åker på berg. Av Gustaf af Geijerstam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det klack till i Svante, men han förstod ändå inte
riktigt.

»Vad vill du?» »skrek han till svar.

»Kom hem!» skrek Olle. »Pappa är så arg och mamma
också.»

Då förstod SVante. Snopten och rädd åkte han utför
berget för sista gången. Där nere stod Olle och trätte.

»Var pappa mycket ond?» frågade Svante.

»Du får smörj», upiplyste Olle.

Och som Svante v,ånde sig om,’ fick Olle tag i honom
och skakade honom.

»Var har du gjort aV byxorna?» frågade han.

Svante vände sig om. Och då såg han förödelsens
styggelse.

Inte en lapip fanns kvar av byxorna baktill. Skjortan
och bara skinnet lyste igenom på ett förfärligt sätt. Nu
förstod Svante, varför det på slutet hade gjort så ont, när
han åkte. Men han förstod också, att det var förbi med
alla förhoppningar om en trevlig dag, och att något rysligt
väntade honom. Han började gråta, först tyst och stilla,
sedan överljutt.

»Tjut inte, för då klår jag dig», tröstade honom Olle.

Men Svante kunde inte tiga. Han grät och snyftade, och
Olle gick hela tiden och knuffade honom och trätte. Svante
var mycket olycklig och tyckte, att hela världen var
sorgesam.

Ändå värre blev det, när han kom och skulle gå förbi
alla byggningarna. Så fort han vände ryggen till,
började alla människor att skratta. Och det var ju inte
underligt, när bara skinnet syntes och skjortan hängde ut.
Lotsarna skrattade, sommargästerna (skrattade, alla pojkar
sprungo efter och pekade finger åt Svante.

Men då tyckte Olle, att det gick för långt. Själv kunde
han nog knuffa Svante, men när de andra ptojkarna icke
voro snälla, då höll han med sin bror. Och när han fick
se John, som de lekte med alla dagar, stå och göra grimaser
och räcka ut tungan åt Svante, då rann sinnet på Olle.
Han slog omkull John och dunkade honom i nacken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free