Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 49. Barnen från Frostmofjället. Efter Laura Fitinghoff - 1. Sju små värnlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon kunde få ihop, dem unnade hon hellre barnen än sig
själv. När hon nu skulle dö, ängslades hon mest över att
barnen, som hon arbetat och lidit för, skulle in på
fattighuset eller, än värre, »bjudas ut på auktion» och komma
till den, som ville ta dem för den minsta penningsumman.
»Bry er inte om att sörja över det, mor!» sade Ante,
som satt vid sängen och försökte tvinga i modern
vatt-vällingen, som han nyss kokat i spisen.
»De tar er, om ni vill eller inte», flämtade den sjuka.
»Ett så’nt nödår, när alla måste förtjäna för att leva! Och
ingen, som blir god mot er och bryr sig om er!»
»Vi går härifrån, mor. Vi sätter småstintorna på
kälken, och så går vi mellan gårdarna nere i landet som
annat, vuxet vandringsfolk. Skollärarens Kalle säger, att far
hans säger, att folket nere i bygden har fått både korn
och potatis, och ni ska se, mor, att det räcker nog åt oss
också.»
»Ja, såvitt Guds välsignelse ger brödet, så blir ni
aldrig utan. Du har gjort mig så lätt och ljus i sinnet med
vad du sagt, lill’Ante. Men Gullspira — —!»
»Hon får följa oss, hon också. Ligg inte och ängslas,
mor!»
»Inte ängslas jag! — Det har blivit så lättsamt inom
mig. — Jag ser allt lysa så himlande ljust över dig och
över barnen där i sänghalmen, och det sjunger så grant
uppöver mig. — Ante — så — grant /»
Med det föll Antes mor tillbaka på trasorna hon
hade under huvudet. Ante lade igen ögonlocken på henne
och satte psalmboken under hakan, så att den inte skulle
falla ner. Mor hade gjort så med far, när han var slut.
Mor var inte väl i graven, förrän socknemännen kommo
samman för att skaffa barnen in på fattighuset eller
auktionera bort dem. Men den dagen, de kommo till den fallfärdiga
stugan, där de väntade att finna barnen, var den tom.
Brädskjulet därinvid, där geten brukade stå, var tomt det
med. I stugan var det skurat och uppsnyggat, som om det
varit gammalt ordentligt folkj som ämnat lämna den i andras
händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
