- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
152

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 49. Barnen från Frostmofjället. Efter Laura Fitinghoff - 1. Sju små värnlösa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Barnen, som de kommo för att taga, hade tydligen givit
sig i väg redan föregående dag. Det var ej gott att veta,
vilken väg de tagit. Telefon och telegraf funnos ej på
den tiden där uppe i ödebygden, och man kunde inte göra
något åt saken. Alla hästar, som funnos i byn, voro ute
i skogskörslor, och vem hade för resten tid att ge sig ut
på jakt efter barnungarna. »De vänder väl tillbaka, när
hungern tar dem. Skada på geten; den kunde en fått sälja
åt dem. Men, som sagt, de är väl snart här igen, både
ungar och get.»

Barnen vandrade sålunda i väg utan att oroas av
förföljare. Men där blev under dagens lopp en gråt och en
jämmer på »småstintorna», Brita-Kajsa och Märta-Greta. De
gräto ej, för att de fröso, så att näsa och händer voro
råg-klintblåa på dem, och tårna så frusna, att de inte kunde stå
på fotterna. Nej, de gräto och jämrade sig för hunger.
Den hårdaste brödkant, den minsta potatis skulle de ha
slukat med begärlighet. Men vägen över storskogen var mer
än två mil lång, och de hade ej varit innanför en
stugu-dörr på hela dagen. De höllo sig först undan av rädsla
för att man skulle ta fast dem och föra dem till fattiggården,
sedan av nödtvång, då det icke fanns en om än aldrig så
eländig liten stuga att komma in i, så lång skogen var.

Gullspira fick ge sin mjölk åt småstintorna, men det
var inte mycket hon hade. Per-Erik och Månke, Ante,
Mag-lena och Anna-Lisa fingo vara utan. Ante drog kälken med
näverkonten och småstintorna på; Anna-Lisa sköt på, och
Per-Erik och Månke traskade bredvid geten och försökte
värma sina små nävar i hennes ragg. Lilla Maglena gick
och berättade historier, för det kunde hon. Hon talte om,
hur fint kungen hade det. Han hade säkert månghundrade
getter, som fick äta tunnbröd, och själv åt han nog
ris-grynsvälling, så mycket han orkade, och köttbullar och
lutfisk och sviskonsoppa. »Ja, den som vore kung ändå, så
en fick allt så’nt där!» skrek Månke ur sitt hjärtas djup.

»Och så har kungen en stor, stor stuga, där det är
finare än i prästgården, rent av som ett gullhus, och så
vet han då, var han ska ligga — det är då inte i ett så’nt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free