Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 111. *Rågen. Av Jeanna Oterdahl - 112. Vid Hornborgasjön. Efter Gustaf Kolthoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag skall blomma,
jag skall strax
vagga tung med fyllda ax.
Vid den skarpa liens gång
sjunger jag min sista sång,
och vid slagans muntra låt
skiljas korn och agnar åt.
Sen i kvarn
blir jag mjöl ät Sveriges barn.
Och mitt bröd
stillar sorg och släcker nöd. —
Därför växer jag så glad
högst bland markens blom och blad»,
susar rågen.
Alla blommor höra på.
ÅLern böljar mjukt som vågen,
ljusgrön än och blåklintblå.
Jeanna Oterdahl.
112. Vid Hornborgasjön.
Redan som barn hade jag med spänd uppmärksamhet
lyssnat till folkets berättelser om fågellivet vid
Hornborgasjön. Underbar hägrade denna sjö för mitt sinne, och jag
tänkte mig den vimla av svanar, gäss, änder och allehanda
andra intressanta djur. Mina tankar hade sålunda ofta varit
fcre mig där.
En vacker vårdag stod jag på krönet av Mösseberg
och skådade för första gången den efterlängtade sjöns
vattenspegel i fjärran bortom sanka träsk och mörka skogar.
Då blev min längtan oemotståndlig, och jag rustade mig
till en längre utfärd. Tidigt en morgon i juni månad gav
jag mig av, försedd med en kaka bröd och en god pannkaka
i jaktväskan samt några tolvskillingar i fickan. Jag tog
färden över Mösseberg. En stund andades jag ut på bergets
rand, där friska vindar från söder drogo fram och dämpade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
