Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 334. Ur Selma Lagerlöfs författarskap - En julgäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hela kvällen, och jag skall se till dukningen och maten.
Barnen äro rent övergivna. Ruster får ta hand om de här
två minsta.»
Barn var det slags folk, som lille Ruster hade haft minst
umgänge med. Han hade varken råkat dem i
kavaljersflygeln eller i soldattälten, varken på gästgivargårdar eller
landsvägar. Han var nästan blyg för dem och visste inte,
vad han skulle säga, som var fint nog för dem.
Han tog fram flöjten och lärde dem fingra på klaffar och
hål. Det var en fyraåring och en sexåring. De fingo sig
en lektion på flöjt och voro djupt intresserade av den. »Detta
är a», sade Ruster, »och detta är c», och så tog han tonerna.
Men de små ville veta, vad det var för a och c, som skulle
spelas.
Då tog Ruster fram notpapper och ritade ett par noter.
»Nej», sade de, »det är inte rätt.» Och de sprungo åstad
efter en abcbok.
Då började lille Ruster förhöra dem alfabetet. De kunde
och kunde inte. Det var skralt med vetandet. Ruster blev
ivrig, fick piltarna upp på var sitt knä och började lära
dem. Liljecronas hustru gick ut och in och hörde på helt
förvånad. Det lät som en lek, och barnen skrattade hela
tiden, men lärde sig gjorde de.
Ruster höll på en stund, men han var inte rätt närvarande
vid det, som han gjorde. Han välvde på de gamla tankarna
ute ifrån yrvädret. Detta var gott och behagligt, men för
honom var det i alla fall slut. Han var utsliten. Han
skulle kastas bort. Och rätt som det var, slog han händerna
för ansiktet och började gråta.
Liljecronas hustru kom hastigt fram till honom.
»Ruster», sade hon, »jag kan förstå, att han tror, att allt
är slut för honom. Det går inte för honom med musiken,
och han förstör sig med brännvinet. Men det är inte slut
än, Ruster.»
»Jo», snyftade den lille flöjtspelarn.
»Ser han, att sitta så som i kväll med de små, det vore
något för honom, det. Om han ville lära barn läsa och
skriva, så skulle han om igen bli välkommen överallt. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
