- Project Runeberg -  Läsebok för svenska folket /
183

(1945) [MARC] Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett återseende

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fel. — Nå, det är ju så enkelt att du själv mäter nästa
gång, så får du se hur det står till. Hon mätte och
hade fått halvannan liter för litet. Så gick hon till fru
Sjöholm, berättade förhållandet och kan du tänka vad
den maran svarade? — Ja, jag kunde nästan tro det!
Si det kom två strykare och flaskan stod ute på gården
— jag nästan kände på mej, att di skulle dricka ur
mjölken — och hustru min vart förstummad inför en
sådan fräckhet. Hon var för fin att bråka. Men jag
gick till satkäringen och läste ett slag för henne,
alldeles som jag skulle ha talat sjömansspråk till en
neger för om masten. Jag tror att det hördes över hela
Höglanda. Dagen efter kom hennes man, det kräket,
och skänkte mig en stor lax som han fått i sin ryssja.
Han sade inte mycket, men han sträckte fram handen
och frågade: Får jag tacka kapten? Ja, svarade jag.
Tack då! sade Sjöholm. Mitt råd är, sade jag, att
Sjöholm piskar opp käringen ett par gånger om dan
i en veckas tid, det brukar hjälpa. Inte med den, sade
han, men kapten är välkommen ändå, när han vill!

— Jo, fru Sjöholm och hennes man kommer jag
mycket väl ihåg, sade jag. Han dog just sista
sommaren vi bodde på Höglanda. Jag brukade fiska med
honom ibland och tyckte om gubben, fast han var väl
fåraktig mot käringen som var bland de största hår
av hin jag mött i livet. Vi skickade en krans till hans
kista, kommer jag ihåg, och fru Sjöholm kom hem för
att tacka. Min unga hustru tog emot henne. Hon såg
gudsnådlig ut och sade:

— Jaa, det är så tomt hemma nu!

— Jag förstår det, sade min hustru. Och när någon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:37:12 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lfsf/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free