Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Året 1783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
»Jag svär att glömma allt hvad förr jag älskat har,
»Och denna slöja nu till heligt tecken tar.
»Du tempel, vittne blif! uti ditt sköt jag lemnas;
»Och, afgrund, hör min ed! och om jag bryter,
hämnas.»
0 Laura, denna ed från dina läppar går!
Se! viggen ljungar fram utur din brudgums sår.
Flög icke Villis namn på älskarinnans tunga,
Då nunnan nian tes upp sin bröllopssång att sjunga?
Hvad djerfs du? ... Våga mer! Ali ånger från
dig drif!
Se den gudomliga! . . . Dess bild från bröstet rif!
Slit slöjan från din syn och på ditt radband trampa!
1 Fröjas fackla byt ditt vaxljus och din lampa! . . .
Den som med marmorbröst dig trotsa djerfs, natur,
Den evigt slutas må inom en klostermur!
Men Laura . . . samvetsqval kan gudaläran döda!
Men ack! så trogen eld förmår hon ej föröda.
Sörj, dagens drottning! sörj; nu Laura slöjan tar.
Din glans ej tjusar mer i hennes ögonpar;
Ej mer, då från din tron du ljusets strålar skickar,
Förökes ditt behag af hennes gudablickar.
För sista gången hon en blick på modern slår . . .
Ett afskeds-ögonkast. . . och stum ur templet går . . .
Så menskans första mor en blick åt eden sände,
Till en förbannad jord sig se’n med fasa vände.
Hvad känslor! o natur! dit aldrig snillet nått,
Du endast skänker dem, och dessa kännas blott.
Må, olycksoffer! du, må du mig dock tillåta,
Att i din klostervrå ditt grymma öde gråta!
Jag följer dig . . . men Gud! hur vild dess uppsyn är!
Ack hvilken mordisk dolk hon i sitt sköte bär!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
