Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De galne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
Selana.
Du var det, du det är, du skall det evigt blifva,
Min Karitas! - men säg, jag trampar nattens spår,
Ser irrbloss, vilse flyr . . . ack! dessa fasans år,
Ha i min moders sköt, i vänners de bortflutit?
Du blomsterkransar förr, nu fjättrar kring mig knutit,
Tyrann! - Dock lycklig jag i dödens boning var.
När hoppets fackla släcks, i grafven lampan brinner,
Ocli Gud, då dufvan ej en gren på jorden finner,
Mild räcker ut sin hand och henne till sig tar.
Mig h vilan nödig är . . .
Hon sina ögon lycker.
Knappt suckar Karitas: strax hon dem öppnat har;
Men sömnen hennes blick med våld från honom
rycker,
Och på en vallmos fläkt i glömskans sköt hon far.
Njut lugnet! Snart du häpen vaknar,
Snart tackelset skall bortryckt bli.
Tör hända du ditt fångsel saknar,
Då du på lifvets haf är fri.
Tör hända du den stund fördömmer
Då starren från ditt öga togs;
Ja! att de tider du berömmer,
När du af villorna bedrogs.
Ock sömnen stormar har -: ett ovisst lugn vi njuta.
Se, kring Selanas kind dess ådror blod utspruta.
Hon spritter, andas tungt, nu skarpt åt molnen ser,
Far vild, far häftigt upp, och dignar ursint ner:
Stum stannar Karitas, orörligt står, allena,
Jjik den, i kulor förs, der ångorna förstena,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
