Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norrtullsligan - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
Elin Wägner
Jag tänker mig mitt jag såsom en från början rund
och intensiv liten degbulle, vilken nu håller på att
formas ut till en kaka, som skall bli så tunn, att den
förlorar all sin individualitet, så tunn att kanterna
försvinner i bakbordet, utan att man märker det. Det är
så livet hanterar en, och ju medgörligare man är, desto
förr slutar alla strider, men proceduren är smärtsam,
och man rister under den handens hårdhet som för
kaveln.
På det viset blev det dager.
Häradshövdingarna säger aldrig någonting, i det
fallet är de långt att föredraga framför kvinnliga
kamrater, som aldrig skulle kunnat nöja sig med mindre
än att sticka ett knappnålsbrev i mitt hjärta dagligen.
Men utan att de säger något, läser jag i deras ögon,
att de ser och förstår, och att detta var just vad de
väntade. De har ju sett samma skådespel med smärre
varianter upprepas för varenda söt flicka, som varit
på kontoret — och andra har här förmodligen aldrig
funnits. De har varit med om begynnelsen upp till
kulmen och avvecklingen. De måste väl slött vämjas
vid det hela och finna mig beklagansvärd med en
rand-ning av komik, alldeles som jag ser mig själv — ibland.
Häradshövdingen själv beväpnar sig med tålamod
och överseende inför betänkligheter, som han betraktar
som en förlåtlig atavism, den där snart skall vika. Det
finns dock ögonblick, då han är allt annat än tålmodig.
Då kan han svepa om mig med passion, så att jag
nästan mister balansen, men då kan han också bli ond
och svära på att han skall ha mig i alla fall, hur stram
jag än gör mig.
Jag stram!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
