Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IIII. Lincoln som lagkarl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvällen vandrade han hem, dref sin ko
till stallet, mjölkade henne, fodrade
sin häst, gjorde rent i stallet och högg
ved. Senare på kvällen gick han ofta
åter till någon butik, för att råka folk,
eller strök han ensam omkring i
stadens utkanter, försjunken i
betraktelser. Lincoln högg själf sin ved och
skötte sina djur, t. o. m. efter det han
blifvit väld till president.” Sina
papper och manuskript bar han i en
gammal nattsäck, och på sina resor
medförde han alltid en urblekt grön
paraply med hans namn insydt i stora
bokstäfver. Hans byxor voro alltid för
korta, och vanligen bar han en blå
röck, som han köpt i Washington 1849
och begagnade i 10 år.
Lincoln hade två utprägladt
motsatta naturer. Den ena var poetens,
drömmarens, idealistens, den andra,
hvilken i hans umgänge med sina
vänner oftast kom till synes, var den
praktiske mannens, skämtarens, humoristens.
Den tog sig uttryck i berättandet
af roliga historier, i hvilken konst
han var en mästare. Hans behof voro
små. Ingen man i hans ställning
kunde gärna i det stycket öfverträffa
honom. Andra lagkarlar begagnade sig
af alla möjliga tillfällen att förtjäna
pängar. Lincoln inlät sig aldrig på
någon spekulation och röjde intet
förvärfsbegär. För honom var rikedom
endast “ett öfverflöd på saker, som
man icke behöfde”. För sina tjänster
begärde han, såsom en af hans ämbetsbröder
uttryckte sig, “skandalöst liten
ersättning”. Hans inkomster uppgingo
dock till 2—3,000 dollars om året. Det
högsta arvode han någonsin begärde
var, då han åt Illinois Central-järnvägen
vunnit ett mål, befriande bolaget
från en ofantlig skatteutgift. Han
inlämnade då en räkning på $2,000,
hvilken bolagets vice-president George
McClellan fann för hög och vägrade
betala. På sina ämbetsbröders enträgna
begäran stämde Lincoln bolaget och
tillerkändes af domstolen $5,000 i st.
f. $2,000. Då Lincolns kompanjon en
gång begärt och fått $250 af en klient,
tvang Lincoln honom att återbetala
hälften, emedan han vid närmare
eftertanke funnit, att räkningen var för
hög. Men då en man, som hade $2½
att fordra af en fattig stackare, ville
att Lincoln skulle stämma denne,
begärde han $10 i förskottsbetalning,
hvarefter han gaf den fattige mannen
hälften af beloppet på det vilkor, att
han genast skulle gå och betala sin
skuld. Någon stämning blef således
ej af. När Lincoln upptäckte, att
någon klient ljugit vid framställandet af
sin sak, afsade han sig all befattning
med honom, och då en tvistefråga
syntes honom obetydlig, afrådde han från
inledande af rättegång. På så vis
beröfvade han sig själf många tillfällen
till inkomst. En gång blef han själf
lila besviken. Han hade blifvit kallad
till Cincinnati i ett mycket viktigt mål,
som rörde sig om ett värdefullt
skördemaskinspatent. Motpartens advokat
var en framstående lagkarl från
östern. Lincoln gladde sig åt att få
upptaga täflan med honom, och hans
vänner kände sig förvissade om, att
han skulle vinna utmärkelse. Men
hans klient, som hade $400,000 på spel,
kände sig modfäld, när han jämförde
sin anspråkslöse småstadsadvokat med
den elegante herre, som skulle föra
motståndarens talan, och engagerade
Edwin Stanton att biträda Lincoln.
Stanton uppträdde vräkigt och
ignorerade Lincoln helt och hållet. Lincoln
hörde honom på hotellet hånfullt
yttra: “Hvar kom det där långarmade
kreaturet ifrån? Och hvad kan han
uträtta? En sådan där humlestång
med en smutsig dammrock, hvarå
svetten trängt sig ut på ryggen och gjort
fläckar, så att den ser ut som en karta
öfver Amerika.” Att Lincoln kände
sig sårad och förödmjukad, när han
af denne oförsynte öfversittare blef
trängd undan och beröfvad ett lysande
tillfälle att vinna utmärkelse, är ej
att undra på. Men han lät ej höra
någon klagan, utan erkände i stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
