Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Species plantarum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
nämligen afpassas äfven för mellersta och norra Europas växter, och
det skulle äfven räcka till, då under 1500 och 1600-talet flera
växter voro kända, än i forntiden. Då gaf man de gamla namnen vissa
tillägg, såsom alter, tertius, o. s. v.; eller tillades ett eller flera
adjektiv, som skulle ange växtens likhet med en annan växt, t. ex.
»Arbor virginiana, pishaminis folio, baccata, Benzoinum redolens»
(Laurus Benzoin L.), »Cassia lignea jamaicensis, laureolæ foliis
subci-nereis, cortice piperis modo acri» (Laurus Winterana L.),
»Pseudo-Helleborus-Ranunculoides pratensis rotundifolius simplex» (Caltha
pa-lustris?); och ej sällan tillades äfven någon författares namn, som
omtalat växten, t. ex. »Chamædrys falsa species Teucrium
secun-dum aut quintum Clusii» (Veronica pilosa L.). Dessa namn voro
snarare beskrifningar än namn; de voro ofta så långa, en hel rad
eller mera, att äfven ett starkt minne kunde uteglömma ett ord, och
därigenom uppkommo oriktiga citat, som vållade tvekan om rätta
meningen; och dessutom hände det ej sällan, att än den ene, än
den andre i all välmening ändrade något ord, hvarigenom uppkommo
synonymer, ungefär lika långa, som det förutvarande »namnet».
Dessa långa beskrifvande namn hade vidare det felet att ej göra
den tjänst som åsyftats, ty ju flera arter som upptäcktes, desto flera
kännemärken behöfde man, och då måste de förutvarande namnen
ändras, hvilket lämpligast skedde så, att de blefvo ännu
mångordigare, något som dessutom hade sin grund däri, att man ej förstod
att skilja mellan väsentliga och oväsentliga kännetecken. Dessa
namn hade därför också det felet att ej tillkännagifva, om de uttalade
likhet eller olikhet mellan växterna; i allmänhet åsyftade man väl
både det ena och det andra, men än på ett sätt, än på ett annat,
och ofta med onödig ordrikedom och vissa retoriska vändningar, allt
efter författarnas individualitet. Dessa långa namn hade slutligen det
felet, att de ej uteslöto hvarandra, emedan ett led, ej sällan det
första ordet, återkom i ganska olika kombinationer, emedan ganska
skilda växter kunde för någon yttre likhet (t. ex. bladformen) fa ett
gemensamt namn, och i så fall plägade man låta något upplysande
synonym medfölja, som författarna hade att släpa med i sina
böcker, till mycken tidsspillan och till men för utrymmet. Sådana
dubbelnamn voro t. ex. »Iris vulgaris si ve Gladiolus palustris» {Iris
pseudacorus L.) och »Juncus vulgaris seu Scirpus major» (Scirpus
la-custris L.). * En så allbekant trädgårdsväxt som röda vinbär, Ribes
rubrum L., hette hos Caspar Bauhinus > Grossularia, multiplici acino:
1 En annan »Juncus» var vår nuvarande Butomus eller blomvassen, som hette
»Juncus floridus major».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
