Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen. (Efter "Dansk Maanedsskrift". Af Cand. Mag. G. Brandes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
dess onda person försök göres att inlägga hela den
moraliska betraktelsen under deri naturliga medelst
ett enda ord.
«Hakon har Retten, Bisp», säger Skule. »Han har
Retten, fordi han er den Lykkelige», svarar biskopen,
»den störste Lykke er deri ät have Retten. Men
med hvad Ret fik Hakon Retten og ikke J?» Hvilket
utbrott! Hvilka djup måste ej finnas i en skaldesjäl,
som kan alstra sådant! Med en vändning, i en blink,
så snabb, att ögat knappt kan följa med, är här det
sedliga kastadt för naturens fötter. »Med hvad Ret
fik han Retten?» Denna fråga är ett försök att komma
bakom det sedliga, att anfalla det i ryggen, att
dräpa det bakifrån. Men sådant låter sig icke göra,
ty det vänder beständigt ansigtet till. Det sedliga
fördubblar sig, ty den fråga, som vill kringgå det
rätta, frågar med ordet »Ret». Det lyckas lika litet
att nå den gräns, der det sedliga slutar, som det
lyckas att nå rummets eller tidens. På denna enda
replik som på en thermo-meter kan man mäta framsteget
från Ohlenschlägers tidsålder till Ibsens.
Dock, rätten var blott tills vidare en bestämmelse
för det något, som Hakon hade framför Aladdin. Det
är möjligt, att han till och med alldeles icke
har den formella rätten. »Men,» utbryter Skule,
»han selv tror det - det er det Meste af Lyk-ken,
det er Styrkebeltet». Man känner tydligt, huru Ibsen
har förstått värdera den höga tillit, med hvilken
Hakon vet om sig sjelf, att han är den rätte. Det
är kring den sunda sjeltTör-tröstan - detta det nu
lefvande slägtets i längtan och kamp eftersträfvade
ideal - och kring misströstan till sig sjelf, dess
frätande matk, som hela dramat rullar liksom kring
sin axel. Det gifves icke maken till den analys af
misstrons qval och oro, som skalden gifvit oss i
Skules monologer. Hvad är Nu-reddins grubbel och
tvifvel emot denna kamp! Nureddin är ingen person,
ingen själ, utan en symbol. Alla Skules strider äro
personlighetens ensamma brytningar med sig sjelf,
striden för att rinna tron, icke i öfverriaturlig,
utan i naturlig mening.
Så visst det nu är, att Skule är en underordnad natur,
lika så omöjligt är det för honom att slå sig till
ro med denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
