Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skönliteratur: Idun, utg. af C. J. Backman. - Bondeliv af A. Nielsen. Öfvers. - Fideikommissariens frieri af förf. till "Anteckningar ur min dagbok". - Magdeburgs hämnare af Bias. Af P. A. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Hetzel). Om detta lilla utkast är ej mycket
att säga. Det är en äkta fransysk studentnovell,
uppsluppen, förflygtigande, en af dessa små välgjorda
berättelser, som man med nöje träffar på, och som
man gerna läser, när det så faller sig, utan att
ansträngas, samt lika lätt lemnar utan saknad.
Dickens, som outtröttligt skrifver »all the year
round», glömmer minst af allt att vid julen, då all
verlden är som mest mottaglig för sådana artigheter,
skänka densamma en särskild gåfva. Sålunda utsände
han år 1866 i förening med Halliday, Collins, Hesba
Stretton och Amelia B. Ewards sina »julberättelser
» från »Mugby föreningsstation», teckningar, deri
det dystra och det glada hvälfva sig om hvarandra
så förvillande likt det verkliga lifvet, att man
sväfvar på gränsen af fotografisk härmning. Detsamma
kan med lika skäl sägas om den julberättelse »Utan
utgång», hvilken han år 1867 offentliggjort i
förening med Wilkie Collins, och hvilken finnes
intagen i häftena 2-7 af hr Backmans Idun. Detta
bolagsskrif-veri är i och för sig en bland nutidens
ledsamma uppfinningar. »Pourquoi s’y mettre å deux
quand ön peut écrire chacun de son cöté? C’est
réduire nos plaisirs de moitié!» säger Jules Janin
i en kritik, och det med rätta. Hvad del imellertid
Wilkie Collins må hafva i denna berättelse, Dickens
har man förvisso hel och hållen både med hans stora
förtjenster och hans stora ensidigheter. Dickens är
på sitt sätt en farlig författare. Med sin öfvade
skarpblick upptäcker han diktens stoff, oftast der den
oinvigde ej ens kan ana annat än den torraste prosa,
och med sitt uppfinningsrika snille vet han alltid
att fånga läsaren genom en egendomlig styrka i sjelfva
skildringen. Men kommer man honom ett steg närmare in
på lifvet och börjar att undersöka, huru det månde
gå till i sjelfva diktens verkstad, torde en del af
den nimbus, som omger hans stora namn, vara i fara
att skingras. Dickens förtjenster äro verldsbekanta
och förtjena att vara det. Hans ädla lifsåskådning,
hans nationella humor, hans fina grannia-genhet till
och med vid de äfventyrligaste ämnen äro egenskaper,
i hvilka icke mången kan tafla med honom. Men att
Svensk Liter.-Tidskrift. H. II. 1868.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
