Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frihetstidens Historia. A. Fryxell: Berättelser ur Svenska Historien. Del 37 och 38. Konung Fredriks Regering, 1743-1751. F. A. von Fersens Historiska Skrifter. Del. II. Af Claes Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med ett sådant program uppträdde det förenade Hof- och
Hattpartiet vid den riksdag, som öppnades 1746 d. 15
September. Stämningen i landet var vacklande, ehuru
sannolikt ännu flertalet af förbittring öfver kriget
lutade åt Mössornas sida. Å ena sidan kändes tungt
följderna af krigsolyckorna, och deri låg Mössornas
styrka; å den andra sårades nationalkänslan af det
beroende, kriget medfört, och längtade efter tillfälle
att komma derur, hvilken känsla blef starkare, i samma
mon Rysslands stötande uppträdande gjorde beroendet
mera kännbart. Och detta var Mösspartiets Achilleshäl,
att dess fredspolitik så lätt kunde blifva eller
åtminstone tolkas som vänskap för ryska systemet;
dermed var dess impopularitet gifven. Det dröjde ej
länge, innan Mössorna dukade under. De två nederlag,
som de tillämnat sina motståndare genom förändring
af det politiska systemet d. v. s. allianserna och
återinsättandet i rådet af sina 1738 aflägsnade
anhängare, förvandlades nu i segrar för Hattarne.
Ryska ambassadören Korff’s försök att spela protektor
i Sverige, såsom 20 år senare Repnin gjorde det
i Warschau, retade nationalkänslan i hög grad och
ej blott förenade nationen kring thronföljaren,
utan förde Hattarne med Tessin som kansli-president
till styret och isolerade alldeles Mösspartiet, som
hvarken vågade eller ville uppträda till försvar för
en sådan inblandning, och den 18:de Maj 1747 afslöts
alliansen med Preussen, till hvilken Frankrike snart
slöt sig. Möss-rådens återinsättande hade redan förut
blifvit afböjdt, och Hattarne, som med vanlig raskhet
begagnade sin framgång, genomdrefvo i December medelst
öfverrumpling, att de sex lediga rådsplatserna skulle
tillsättas. Fem af de nya medlemmarne voro Hattar,
och partiet förvandlades från minoritet till majoritet
i regeringen. Men det var ej Hattpartiet nog att hafva
segrat; det ville äfven gifva sina motståndare ett
sådant dråpslag, att de ej snart skulle våga resa
hufvudet. I denna afsigt började man de enskilda
förföljelserna, som utgöra ett så sorgligt minne från
denna riksdag. Hedman och Blackwell voro ej betydande
personer; men redan dessa exempel visade den goda
viljan. Det är ohyggligt att läsa om förfarandet
mot Blackwell; tortyren sätter en outplånlig fläck
på Tessins minne. I Springer och Åkerhjelm träffade
man partiets hjerta. Den förre var för farlig att
ej på hvad sätt som helst tystas, och Åkerhjelms
skoningslösa blottande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
