Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen och Tyskland. Henning Hamilton: Kriget i Tyskland 1866. E. de Laveleye: Tyskland efter 1866 års krig. Fri bearbetning efter franska originalet af H. Hamilton. Af Claes Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afledare för den inre stormen, men sjelfva striden var
egentligen framtvingad genom nationalitetsarbetet,
och Preussens politik hade varit rent tysk. Det var
samtidigt härmed, som Tyskland gjorde sitt första
stora försök att komma till verklig enhet, utan att
ännu fullt inse, att endast genom Preussen, än mindre
utan det, man kunde vänta sig framgång. Tyvärr
förstod icke Preussen sin kallelse, att såsom
banérförare för Tysklands frihet genomföra rikets
enhet. Det ville icke ingå något förbund med
revolutionen, men väl betjena sig af densamma. Det
ville således målet, men fruktade medlet, och följden
blef den, att när reaktionen gick fram öfver Europa,
och Österrike krossat Ungern och Italien, var det för
sent för Preussen att realisera sina vidtsväfvande
drömmar. En gång lade man handen på svärdet, men
der fans ingen Fredrik den store att föra det, och
i Olmütz dikterade Schwarzenberg 1850 vilkoren för
det förödmjukade Preussen. Denna bittra kalk, som då
iskänktes, har Preussen, särdeles dess armé, aldrig
glömt, och vid Königgrätz slog vedergällningens timma.
Allt tycktes derefter gå i de gamla hjulspåren och
jemnvigten i Tyskland vara balanserad mellan Preussen
och Österrike. Men i sjelfva verket försvagades det
senares ställning oupphörligt. Dess tvetydiga hållning
under det stora Orientaliska kriget alstrade en stark
spänning mellan detsamma och Ryssland, som väntat
sig en helt annan tacksamhet for 1849 års hjelp, utan
att det derföre tillvann sig vestmakternas sympati. Å
andra sidan hade Preussen under 1854-56 ännu starkare
fastknutit bandet mellan sig och Ryssland. Så utbröt
kriget år 1859, förberedt genom Cavours och Napoleons
intimitet efter Krimkriget, och Österrike fick
umgälla sin vacklande politik. Dess öfvermakt söder
om Alperna blef bruten, och Italien var ej längre
ett geografiskt begrepp, såsom Metternich en gång så
hånfullt behagat yttra. Preussen hade naturligen ej
direkte något emot, att Österrike försvagades, men det
gamla nätionalhatet mellan Tyskland och Frankrike
började röra på sig, och fruktan för Napoleons
planer samt föreställningen om Preussens uppgift,
att försvara legitimitetens sak mot revolutionen, dref
det att uppträda hotande på Österrikes sida. Bismarck
ensam, hvilken genom 8 års vistelse vid förbundsdagen
i Frankfurt blifvit omvänd från sina österrikiska
sympatier och nu satt Preussens hegemoni i Tyskland
såsom sitt mål, uttalade oförtäckt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
