Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk ekonomi. Ambroise Clément: Den politiska ekonomien i sin närvarande utveckling. På svenska utgifven med Inledning och tillämpning på Fäderneslandets förhållanden af C. F. Bergstedt. Af J. W. Arnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.212 ’ POLITISK
EKONOMI.
veckling; och i förhållande till oändligheten
af dessa menniskans behof måste, trots politiska
ekonomien, medlen att dem tillfredsställa alltid
blifva underlägsna, skall alltid den hårda lagen
bestå: »semper pauperos habebibitis vobiscum».
Arbete och sparsamhet äro de enda källorna för
frambringande och förökande af de nyttiga ting, hvaraf
rikedomen består. De äro vilkoren för bildandet af
kapitalet, som underhåller det menskliga arbetet och
kommer detsamma till hjelp, och som der-igenom låter
menniskans makt öfver naturen växa i allt större
proportioner. Att arbetsamhet och sparsamhet så
allmänt som möjligt råda inom samhället är således
samhällets eget största intresse, ty deraf följer
icke allenast, att välståndet blifver större utan
äfven allmännare, att de fattigare klasserna, som
endast ega sin arbetskraft, förmå höja sig upp från
proletariatets förnedring och osäkerhet till allt
större sannolikhet att sjelfva i sin tur blifva
kapitalegande, det vill säga mera sjelfständiga och
oberoende samhällsmedlemmar. Denna tendens till de
arbetande klassernas höjande i välstånd, som man
finner i alla framåtskridande samhällen, uttryckes
genom den lag för fördelningen af produktionens
vinst mellan arbetet och kapitalet, som politiska
ekonomien har funnit, nemligen att kapitalets andel
i afkastningen stiger absolut taget, men faller
i förhållande till arbetets, under det att detta
senares andel stiger både absolut och i förhållande
till kapitalets. Förklaringen ligger deri, att ju mera
kapitalbildningen ökas, desto större blifver det deraf
understödda arbetets produktiva makt, och dermed växer
naturligen dess andel i afkastningen. I samma mån
blifva äfven besparingarna både lättare och rikare,
det vill säga betryggas fortgången på välståndets
och civilisationens väg, med-gifves befolkningen att
tillväxa i antal och på samma gång finna användning
för sitt arbete inom samhället. Utgifvaren finner med
allt skäl redan i denna lära om kapitalbildningen
ett första bevis för den öfverensstämmelse mellan
individens och samhällets intressen, som vetenskapens
resultat alltid bekräftar, och försoningen af det hat
och den strid, som hittills så ofta egt rum mellan
arbetet och kapitalet.
Huru, frågar utgifvaren, låter sig med denna theori
om arbetets städse stigande produktiva makt förena
de tröstlösa läror, som af tvenne berömda ekonomister
blifvit framställda, och som,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
