Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nya lärorna om Svenske medborgares värnepligt. K. M:ts Nådiga proposition till Riksdagen angående landtförsvarets organisation d. 17 Jan. 1869. Underdånigt anförande till statsrådsprotokollet d. 31 Dec. 1868 angående landtförsvarets organisation af Chefen för landtförsvarsdepartementet. Underdånigt betänkande af komiterade för utredning af frågan om Roterings- och Rustningsbesväret, afgifvet d. 8 Okt. 1867. J. Mankell: Om svenska krigsförfattningens utveckling och framtid. Af H. L. Rydin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 DE NYA LÄRORNA OM VÄRNEPLIGTEN.
märka, att den derigenom förökade bördan på rifst-
och rotehållet stod i strid emot billighetens, ja
äfven emot rättvisans fordran, att hvarje medborgare
är lika skyldig att i farans stund deltaga i landets
försvar. Men obestridligen utgör ständernas beslut
härom ett bevis derpå, att rikets ständer under
frihetstiden icke ansågo sig vara af de gifna
försäkringarna om utskrifningsfrihet förhindrade,
att i afseende på försvarets organisation fatta de
beslut, som de ansågo rikets väl kräfva.
I Gustaf TILs E. F. den 21 Aug. 1772 g 18 intogs ett
liknande stadgande om konungs och ständers rätt att
göra ändring i hvad indelningsverket rörer, som det
i föregående båda E. FF. innehållna, på samma gång
jemväl der i g 45, likasom i föregående E. FF. omtalas
utskrifningar såsom föremål för rikets ständers
beslutande-makt. Här lika som i de båda föregående
E. FF. är det konungen som förbjudes att pålägga
några krigshjelper, nya gärder, utskrifningar och
andra afgifter utan riksens ständers vetskap, fria
vilja och samtycke; dock undantagande den olyckliga
händelse att riket med härsmakt angripet blefve; i
hvilket fall konungen eger rätt »att taga de mätt och
steg, som med rikets säkerhet och undersåtarnes fromma
öfverensstämmande äro; under skyldighet att, så snart
kriget upphör, låta ständerna sammankomma, då de nya
gärder, som för krigets skull pålagda blifvit, genast
upphöra». Som Förenings- och Säkerhetsakten sedermera
utan inskränkning i afseende på konungens rätt att
börja krig erkänner hans makt att styra, freda,
frälsa och försvara riket, kan den derigenom ändrade
regeringsformen omöjligen så tolkas, att konungen,
som obestridligen egde oinskränkt makt till gärders
gen till lands anskaffas vargeringskarlar, på hvilket
sätt krigsmakten till lands och vatten fördubblas. Och
att inan ej ansåg detta beslut afse någon af
händelserna framkallad utomordentlig åtgärd, visar
sig deraf, att ehuru det efter kriget förklarades
(K. Br. d. 15 Sept. 1752) vara efterlåtet till
allmogens bekvämlighet att anskaffa vargeringskarlar,
utfärdades dock andra kongl. förordningar
(K. Br. 20 Maj 1757 och 22 Dec. 1761) hvilka
betraktade vargeringen såsom en stående institution
jemte stamtrupperne. Landshöfdingarne amnanades
nemligen att göra rust- och rotehallarne den
eftertryckligaste föreställning om nödvändigheten
ef dugligt vargeringsmanskaps anskaffande till
fullt antal. Vid det omnämnande af 1761 års bref,
som af förr omförmälde reservanter skett vid det
åberopade Bet. sid. 119, har man förbigått denna
föreskrift, som ehuru i ett kgl. bref utgifven, dock
ej utan ständernas bifall kunnat erhålla fortfarande
giltighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
