Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till Gustaf III:s historia. F. A. von Fersens Historiska Skrifter. Del. III. B. von Beskow, Om Gustaf III såsom konung och menniska. Afd. V (fragment) i Svenska Akademiens Handlingar. Del. 44. Af E. V. Montan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIDRAG TILL GUSTAF IIIIS HISTORIA.
419
Beskow skyr knappt en dylik slutsats. Det är på så
sätt J 786 års riksdag för honom blifver orsaken
till hela den följande olyckliga utvecklingen, och
redan i denna riksdags beslut spårar han tydligen
afsigten att till ryska sändebudets nöje återföra
Frihetstidens statsskick. I öfverensstämmelse härmed
börjar Beskow sin teckning af 1789 års riksdag. Men
säkert är, dels att mycket häraf ännu är obevisadt,
dels att Beskow härvid är mera Gustavian än de fleste
Gustavianer på Gustaf ITf:s egen tid.
Till bevis härpå låtom oss höra tvenne af Gustaf
IILs till-gifnaste män. Nordin säger: »De saker,
som föregingo 1780 års riksdag, skola ej blifva lätta
att uttyda till förmon för deras heder, som omgåfvo
konungen den nyss föregående tiden och hade hans
förtroende. - Många brännbara ämnen voro utkastade för
att sätta ständer och folk i full låga emot en god och
stor konung, som ej märkte, att ett samråd förförde
honom.» N. v. Eosenstein åter skrifver med afseende på
samma riksdag: »Jag sade, att konungen borde abouchera
sig med ständerna, att han borde uppgifva staten,
gå i samråd med dem, gifva nationen, hvad den hade
rätt att påstå, rätta det felaktiga .. ,» På grund af
dylika vitnes-raål hafva äfven af Svenska Akademiens
ledamöter i våra dagar en Geijer, en B. E. Malmström,
en Carlson, en Fryxell kommit till en uppfattning af
Gustaf IILs historia skild från Beskows.
Upprepade gånger jemför Beskow äfven i denna del
konungen och Fersen och behandlar deras förhållande
till hvarandra. Häri säger Fersen hafva varit mer
folkledare och parti-kung, än statsman, och detta
må på visst sätt vara sant. Gustaf III sjelf synes
likväl hafva tillerkänt honom en större förtjenst. Vi
erinra oss hans omdöme om Fersen, som ofvan anförts,
och sammanställa dermed dessa hans ord till Adlerbeth:
»Grefve Fersen är den ende af mina undersåtar, som
jag finner så stor, att det icke mer är under min
höghet att mäta mig med honom.»
Fersen var, så vidt vi mäkta döma, ingalunda någon
statsman af första ordningen; i politisk skarpsynthet,
i omfattande snille tro vi, att han stod sin kunglige
motståndare efter, och genom 1772 års revolution växte
den unge konungen den halft republikanske aristokraten
öfver hufvudet. Ställningen af en opositions-chef
var för den senare och hans gåfvors art i hög grad
fördelaktig. Han var en rättänkande, karaktärsfast,
skarpsinnig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
