»Ja, älskling, slå an en melodi och spela mig långt bort, vart du vill, blott bort från verkligheten.»
Otto viskade dessa ord i en upprörd ton, där han med blekt ansikte och febertindrande ögon stod lutad mot Annies flygel, medan hon själv satt vid den öppna klaviaturen. Det var en skymningsstund i Annies rum. Genom fönstret, som mellan de tunga gardinerna avskar en trekant av en mulen vinterhimmel, föll dunklet in, bredande veck efter veck av sina svarta skuggor över varje föremål därinne. Snart varsnade de älskande icke mer av varandra än ögonen, och deras blickar försänkte sig i varandra med skymningens sjuka längtan efter en värld, där deras tankar kunde bygga och bo i evig maj, bortom allt det vintriga och grå, som var verkligheten. Men utanför fönstret låg Stockholm, kallt och hårt mot en blek luft, en förvirrad stenmassa, kring vilken människorna kretsade förvirrat genom dimman, i bekymmer och förtret.
»Men vad vill du då jag skall spela?» frågade Annie, med en stämma, som ofrivilligt efterliknade Ottos och utan att hon visste varför blev lidelsefull och låg.
»Spela vad du vill, blott något, som leder oss bort från gatorna där vi gå och husen där vi bo, mot okända kuster och länder, som icke finnas... Märker du icke» -- han fortsatte i samma lidelsesjuka ton, ordrikt, som fantiserade han över en dikt -- »märker du icke, hur allt ikring oss blir damm och smuts, förgrovat och förråat? Låt oss fly bort, innan livet hinner andas rost på våra sinnen, medan ännu vår längtan är ung och förmår bära oss, medan ännu vår kyss har festens rus och vår leda sorgedagens allvar... Jag är så övertrött på att evigt genomleva den gamla almanackan, att möta tisdag efter måndag och tomhet efter tomhet, och olidligt grå är varje dag, som vardagsklädd kommer till min huvudgärd och bjuder sin vanda plåga... Jag är så övertrött på gamla ansikten och gamla ord, på skratt, som klinga tomt och sorger utan storhet, på människornas strider, av vilka aldrig någon frukt blir ... Jag längtar till de drömda länder, där leendet lyser evigt ungt och människorna hava en lyckligare daning, till de länder, som mellan guirlander av okända blad och rosor med oprövad vällukt stråla emot oss på målade solfjädrar och gammalt porslin ... Du spelar en menuett av Monsigny, skalkaktigt öm och sirligt sorgsen. Stäm upp den! Som en snäcka med en förgylld svan i staven för den oss över aftonstilla vatten till de öar, Watteau ensam sett, där springvattnens sorl är lycka, trädens sus sällhet och skuggan en enda smekning. Och du är Celinde och jag är Mezzetin; mitt huvud vilar i ditt sköt och din blick smeker min panna. Det är ditt hjärtas strängar, som mitt finger leker med på mandolinen, och mina tankar äro solreflexerna, som komma och gå bland sidenblommorna på din kjol. ..»
Otto tystnade plötsligt, som väckt ur sina drömmerier, skrattade förtrytsamt och slog sig ned på soffan i fönstersmygen. Men ansiktet vände han in mot det mörka rummet, där Annies lilla kraftiga figur skymtade otydligt bakom flygeln. Äntligen började hon spela. Först skyggt och osäkert, som fruktade hon att tonerna skulle ljuda allt för lekamligt mot deras längtan, allt för jordbundet i skymningstimmens tystnad. Men efterhand blevo hennes anslag säkrare. Melodi fogade sig till melodi utan att hon tänkte därpå eller valde. Hon spelade icke vad Otto talat om, icke heller sin egen älsklingsmusik. Hon spelade, som man talar i skymningen, då bekännelser och dolda tankar frivilligt komma på ens läpp, medan ord rada sig till ord skenbart på måfå och dock med inre samband, med en skymningsbikts omedvetna logik.
Hon hade velat få fram all den tillförsikt, som var hennes väsens grundfärg, en brusande hymn av kraft och hälsa, stark nog att förskingra det missmod, som i dag fjättrade dem båda, förlamande deras viljor. Men i detta skymningsmörker, var det icke hon som ägde herraväldet över tonerna, de behärskade tvärtom henne och röjde för henne hemligheter, som lågo gömda i hennes eget bröst utan att hon förut vetat därom, en oro, som växte och som hon ej förstod, dunkla aningar om sorger och ofärd, som smugit sig in i hennes blod, hon visste icke varför, men som nu brände som gift i hennes ådror.
Hon spelade Schumann, fragment av de mest patetiska delarna av Kreisleriana och Arabeskerna. De oroliga tonerna avlöste varandra likt ängslans frågor och gensvar om liv och lycka, som ljödo brustet genom tomma hallar. De brusade upp i en paroxysm av fröjd med rop av lidelse och ett regn av kyssar över halvblundande ögon och follo åter tillbaka i sorg med dyningar av ångest, händer, som vredos i mörkret, och löpte till sist ut i dov entonighet, något som den tröstlösa stillheten i en övergiven kvinnas kammare.
Vad var det för ett svart spöke, som närmade sig och skulle kasta sin skugga över hennes framtid? Hon var ung och stark och krävde sin anpart av lyckan, men hur kunna kämpa för den mot det formlösa och hotfulla, som nu sänkte sig över hennes liv, och bakom vilket hon, som bakom tragediens förhänge, anade förtvivlans stelnade anletsdrag och en ångest, som isade hennes blod?
Så grubblade hon, och medan hennes fingrar trevade av och an i ängsliga kromatiska gångar, sökte hennes öga genom mörkret Ottos ansikte... Det såg åldrat ut som en gammal mans, där det skymtade i fönstersmygen med vinterdagens sista ljusstrimma darrande över kinderna glåmigt som från en veke, vilken brunnit ned i staken. Hon ryckte till. Vad var det för en hemlig sorg, som kunnat så förändra den man, hon älskade? Ty han var förändrad och blev dag för dag annorlunda, mer orolig och böjd. Det var som något hemlighetsfullt fortskridande förstörelsearbete rasade inom honom, underminerande hans livskraft.
Hon ville springa upp och kasta armarna om hans hals. Men hon kom icke loss. Hennes fingrar voro som bundna vid tangenterna. Den tröstlösa musik, som hon mot sin vilja utförde, fängslade henne som en smärtsam njutning, skrämmande och dragande på en gång med en avgrunds trollkraft av lockelse och fasa.
Mekaniskt fortsatte hon att spela, och tonerna blevo allt tyngre och dovare. Det var Chopins sorgmarsch, hon kommit in på och som hon varierade med ett övermått av dissonanser och kvaltyngda tongångar. Omsider blev det alldeles mörkt därinne, och samtidigt tycktes tonerna få en förökad, fantastisk klang, som av jättelika kyrkklockor, vilkas slag fyllde upp en stepps tystnad.
Det blev olidligt. Med en sista ansträngning av sin vilja for Annie upp och slog igen instrumentet. Långsamt gick hon fram till fönstret, där Otto satt. Ute tändes just lyktorna längs de skumma vägarna. De rödgula gasblossen lyste längs torg och kajer ända bort i ödsligheten mot malmarnas utkanter, och husens mörka väggytor livades av de upplysta fönsterrutorna.
»Se bara, nu tändas alla ljusen», började Annie lågmält för att dock säga något. »Det är tusentals.» »Ja, och för vart och ett en människas bekymmer... Ack, Annie, Annie!» »Men Otto, vad i Guds namn är det med dig? Jag känner icke igen dig.» »Å barn, det är ingenting. -- Bara griller! Trötthet! Jag är visst överansträngd... Ser du, det är en evig ängslan, som gnager mig och förföljer mig hela de långa dagarna, och på natten är det en marritt genom ett helvete av drömmar ... Jag tror ibland att det är gudarnas avund. De vilja slå ner mig, därför att jag är ung och lycklig och äger dig... Tyst! Nu börjar det igen! Hör du det icke, älskling, svara mig, hör du icke stegen, som komma. Det låter tramp, tramp, allt tyngre och tyngre. Nej, du hör det nog icke, men jag jag hör det jämt, bittida och sent. Och det är händer, som famla bakom ryggen på mig, när jag stiger ned för trappan, någon, som skyndar efter mig för att hinna i kapp mig, när jag går över gatan, och en het andedräkt i nacken, när jag sitter ensam, hukad över min bok... Annie, Annie, klockorna skola klinga över mig, lika tungt, som när du spelade nyss, och du skall gråta överljutt, och jag skall varken höra dig eller kunna giva dig tröst.»
Han hade talat med flämtande röst. Nu grepo hans fingrar krampaktigt i bordskanten för att åter släppa den med denna känsla av leda, som man med dödstanken i sinnet erfar mot de döda tingen, dessa likgiltiga vittnen till ens sorger, vilka skola fortleva sin tunga existens, långt sedan de brustit isär och förskingrats, de tusen darrande atomer, som samman bilda ett människoliv.
»Otto, min älskade!» Annie kände sitt hjärta svalla över av medkänsla. Hon ville viska i hans öra ord bräddade av all den kärlek, varav hennes väsen var mäktigt, ord med all en kvinnoömhets läkedom, men hennes strupe snörde sig samman -- hon kunde ej få fram en stavelse. Vilt och stormande slog hon armarna om honom, som ville hon rycka honom ur händerna på mörkrets makter. Hon pressade sig så tätt intill honom, som skulle hon med sitt hjärta emot hans följa honom på den ångestens midnattsfärd, om vilken han talat. Men när Otto kände värmen i hennes famntag och sötman i hennes kyss, den sunda rytmen av hennes hjärtas slag, stannade hans oro av och domnade. Han erfor en djup blygsel över sin brist på självbehärskning, och för att förskingra intrycket av sina ord började han viska henne kärleksord i örat.
»Förlåt min barnslighet, älskling. Det är bara skymningens hugskott. När du famnar mig, försvinna de... Se, barn, hur skuggorna bölja runt omkring oss -- det är som färdades vi redan på Styx svarta vatten... Men än skola vi leva, älskling, och narra dem på sina byten, både sorgen, som står och lurar på oss i sin vrå, och döden, vilken likt en skyltvakt bevakar våra dagar. .. Mun mot mun skola vi glömma livets larm och plågor, som två fågelungar hopkrupna mot varandra under sin gren glömma höststormarnas oväder, som två barn, vilka i ett gömställe njuta av en stulen lycka, som livet icke unnar dem och snart skall återtaga... Räds icke för mörkret, älskling, det är sagornas svarta trollkappa, som vi skola svepa in oss i för att få flyga bort... Och bort fara vi till vårt sommarslott bland hägg och hagtorn och snövit äppelblom... Bort...»
Och mörkret vecklade sig också om dem, där de sutto bröst mot
bröst, som en trollkappa, och de kysste varandra bort från en trist
och vintrig skymningsvärd. Otto lyfte Annies huvud mot sin mun med en
åtbörd, rik på skönhet. Det var samma handrörelse, med vilken man på
en gång i vemod och i en stolt känsla av att rnan är sitt ödes konung
och ej dess träl, lyfter till sin mun alla de befrielsens gåvor,
vilkas gudomlighet människoläpp ej nog kan prisa -- vinet, som i
pokalen gömmer festlig glömska av varje sorg och oförrätt, morfinet,
som förjagar smärtan som guld förjagar nöd, och dödsdrycken, vad helst
den är, som giver förlossning, när en oblid och ojämn strid blivit oss
för tung.
