Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
515
ideal, jag här gaf mitt lif. Ty är det icke i enlighet
med allvaran dets utvecklingsvägar, att jag någonsin
når en återblick öfver jordelifvets mening, så har jag
dock, såsom här idealförverkligande eller idealdanande,
lika litet lefvat förgäfves som det är förgäfves, att
tonerna — hvilka »dö för melodien» — därförinnan
nå den högsta renhet och rundning.
Att af hela sin själ vilja förgå i det hela, om
detta hör till villkoren för världsharmonien, detta —
endast detta — är fromhet. Allt annat är idel stora
åthäfvor. Äfven det gängse talet om att människans
adel är att ej nöja sig med mindre än sin personliga
odödlighet.
En stor styrka, i striden för det nästan omöjliga
och en stolt stillhet inför det omöjliga., cl et ta är
människans adelsmärke! I årtusenden har hon slagit
sin panna mot dödsrikets port — och den vek ej en
hårsbredd.
Stoltare än att orda som hade hon dock skymtat
någon af dessa hemligheter, vore om hon samlade sig
i tankar som dessa:
Är döden det eviga intet, clå kan ingen vår vilja
hindra att vi — huru vi än må sky den tanken, sedan
vi en gång smakat lefvandets sötma — nödgas sjunka
ned i detta intet.
Inleder döden ett nytt lefnadslopp, då kan ingen
vår vilja hindra att vi — huru vi än må sky. den
tanken, sedan vi en gång smakat lefvandets bitterhet
— nödgas återupptaga lefvandet.
Inför hvardera möjligheten är tystandet af sin
egen vilja det sista stordåd, hvartill människan är
mäktig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
