Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Själfhärlighetens samkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLFH ÄRLIGHETENS SAMKÄNSLA
159
Och visserligen var det lättare att tappert lefva,
när man sällan kunde motse en lång årräcka,
hvarunder man nödgades genomlida sina handlingars
följder. Pest, eldsvådor, krig, belägringar, dolk och gift
förenklade i hög grad lifsproblemen. Ej minst i fråga
om att älska det lif, som var så lätt att mista!
Men att vår tid har nya stordåd, nya
tapperhetsprof, nya lifsfaror, detta såg Nietzsche icke. Goethe
däremot var fullt vaken för allt detta. Medan Nietzsche
— just som romantiker — blef reaktionär i förhållande
till nutiden, var Goethe redan långt före sin tid.
Äfven för honom voro de kulturskeden
värdefullast, i hvilka »utomordentliga människor ägt den
yppersta kultur».
Men ett litet folk af öfvermänniskor var för honom
ej kultur nog!
1 hans »pedagogiska provins» erhålla alla de
unga medborgarna sin grundläggande kultur genom
samma medel: åkerbruk, naturvetenskap, sång och
musik i förening med dans- och diktkonst. Därunder
iakttagas noga alla anlag och vid en viss ålder
inträda lärjungarna i de olika yrken — vetenskaper,
konster eller handtverk — dit deras anlag visa.
Religionsundervisningens mål var att fostra till v ö r d
nad. Och ur denna vördnad härflöt. sedan, utan alla
konstlade skrankor, den rangordning, som måste
förblifva: den mellan de större och de mindre
människorna !
Goethe grundar sitt idealsamhälle på den
ömsesidiga hjälpen. Enhvar söker — genom sitt
väsens själfbegränsning och sammanslutande — vinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
