Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Benicia låg framför mig, jag rundade
Solanobryg-gan och strök förbi hela den kända flottan av gamla
fisksmackar, bland vilka jag levat och supit i forna
dagar.
Och här kände jag någonting, vars betydelse för
min framtid jag inte hade en aning om. Jag hade
ingen avsikt att stanna i Benicia. Det blåste en
härlig vind för en seglare. Men när jag lät mina ögon
vila på de där fisksmackarna, lacle jag utan vidare
ned rodret, halade in skotet och styrde kurs mot
stranden. Ögonblickligen visste jag hur det var fatt med
mig. Jag ville dricka, jag ville bli drucken.
Bockelsen var omotståndlig. Mer än någonting
annat i denna värld längtade mitt sönderslitna, sargade
sinne efter vila från tröttheten på den väg, där jag
visste att vila fanns att få. Och för första gången i
mitt liv ville jag medvetet och överlagt bli drucken.
Det var en alldeles ny uppenbarelse av John
Finkelmans makt. Det var inte mitt fysiska, utan mitt
andliga jag, mitt utarbetade, pinade sinne som ville
glömma.
Och här är det en sak som jag särskilt vill betona.
Trots mina oerhörda själsansträngningar, som
fullkomligt bragt mig ur jämnvikt, skulle jag aldrig ha fallit
på den tanken nu att dricka mig rusig, om jag inte
hade druckit förut. Jag hade börjat med att avsky
alkohol, sedan hade jag börjat dricka för kamratskaps
skull och därför att sprit stod till buds överallt på
äventyr sstigen. Nu hade jag nått det stadium, då
min hjärna ropade icke blott efter ett glas, utan efter
ett rus. Hade jag inte så länge varit van vid sprit,
skulle jag ha seglat förbi Buli Head ut till havs, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
