Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tjugunionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Efter min långa sjukdom fortfor jag att dricka för
sällskaps skull. Jag drack, när andra drucko och jag
var tillsammans med dem. Men helt omärkligt tog
mitt behov av sprit form och började växa. Det var
inte ett kroppsligt krav. Jag boxade, simmade,
seglade, red, levde ett stärkande friluftsliv och gick
igenom min livförsäkringsundersökning med pukor och
trumpeter. När jag nu söker analysera detta mitt
växande behov av alkohol, så finner jag att det var
mitt sinne, mina nerver, mitt humör som behövde
alkoholen. Hur skall jag förklara det?
Jag tänker ungefär så här. Fysiologiskt taget,
från smakens och magens ståndpunkt, var alkohol
alltjämt någonting motbjudande. Den smakade mig
inte alls bättre än öl hade gjort då jag var fem år och
surt rödvin då jag var sju. När jag var ensam med
min läsning och skrivning, behövde jag den inte. Men
jag hade vuxit till i ålder eller visdom eller kanske
båda; eller kanske jag började bli senil. När jag
befann mig i sällskap, var jag mindre både nöjd med och
intresserad av vad som sades och gjordes. Skämt och
glam, som jag förr tyckt om, roade mig inte längre.
Det var mig en formlig pina att sitta och höra på
kvinnors smaklösheter och dumheter, på halvbildade mäns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0186.html
